Sparad i Fröken Linda funderar, Läsning

Läsning är kunskap och bildning

Skolan håller på att förflytta sig väldigt långt i från sitt kunskapsuppdrag eller för den delen den tillhörande bildningstanken. Vi lärare och elever ska mätas, utvärderas och vara effektiva liksom på ackord. Vi är inte maskiner. Kommer aldrig att bli (Ja –  jag har sett Bladerunner, men ändå). Det är dags att få tid till att växa, bilda och lära.

Läsningen och intresset för omvärlden står i centrum för detta. Att vara en intresserad och god läsare/människa som visar intresse för sin omvärld. Läsandet är en av de mest kognitivt utmanande aktiviteter som finns. Ändå är den så oerhört viktig.

Det finns något i litteratur och läsning som inte låter sig fångas varken i kunskapskrav eller nytta. Den lever, den finns och den berör. När en elev jämför sig med karaktären i boken eftersom de båda har en förälder som talar ett annat språk, men som inte lärt ut sitt språk till barnet. När jag ser i ögonen att en elev har förstått något nytt. Pratar om hämnd och övernaturliga ting hos Selma Lagerlöf. Inte kan jag mäta detta. Det är kommunikation mellan oss och texterna. Elevernas tankevärld. Det finns inga MATRISER för att känna och tänka.

Jag vill lära bort hjälplösheten och tvekan inför det långsamma i att bara låta sig fångas av en berättelse. Jag läser högt, jag jagar citat med eleverna. Vill att de ska ta det med sig. Min lärare läste. Min lärare gillade böcker. Vi läste. Det är egentligen det enda jag har att ge,

När skolan inte ser till att redan små barn har läsningen med sig, Inte lär de strategier Inte läser med barnen till det sitter. Då har vi svikit dem, Misslyckats med det enda uppdrag vi har.

Jag vill aldrig mer höra från en elev i åk 7 eller 8 att det är den första bok de har läst. Visst. hjärtat sväller varje gång, Jag älskar när jag kan locka någon till att läsa. MEN  – betänk de antal timmar av automatisering och träning den här eleven inte har fått. Jösses – vad jag hade läst i den åldern! Läsprojekt på högstadiet utgår ifrån att de kan läsa. Att lära sig läsa står i lågstadiets kunskapskrav. Inte i mina.

Därför betalar vi ett högt pris i skolans stora systemfel där administration och rationaliseringar och dumsnäla lösningar tar bort själva lusten och tiden för oss alla att egentligen genomföra vårt enda uppdrag: lära barn/elever att läsa, räkna och tänka.

Det är katastrof att vi släpper en enda elev genom skolan utan att kräva att de ska kunna läsa. Jag struntar i alla framtidskompetenser  – vi måste inse att vi är människor inte maskiner. I en oviss omvärld behöver till tillgång till andras tankar, andra världar och andra tider.

Utan läsning är vi helt enkelt bara dumma i huvudet.

Fröken Linda

 

Annonser
Sparad i Fröken Linda funderar

Vecka 46 – splittrade uppdrag

Vecka 46. Det sociala slukar merparten av allt jag ägnar mig åt. Skolan har ett socialt uppdrag, ett jätteviktigt uppdrag. Det är dock inte mitt enda uppdrag som lärare. Jag har ett kunskapsuppdrag också, med höga krav.

Skolan har utvecklats i en alltmer social riktning under en längre tid. Det sociala uppdraget har fått allt större tyngd och tiden och energin vi kan lägga på vårt pedagogiska uppdrag har minskat, lägg till att den administrativa bördan har ökat under samma period. En tjatig sanning alla insett.

Även en hel del av tiden på lektionerna har socialt fokus; det handlar om att det jag svarar på frågor om, eller lägger min tid på är allt annat. När sedan detta är avklarat så har jag haft korta guldstunder. Pratat med elever som uppskattar boken vi läser, haft boksamtal, lyssnat på nyhetspresentationer, tittat på elevernas talkshows på engelska och haft små samtal om allt och inget. När jag stängt ute surret.

MIN insats är jag allt annat är tillfredsställd med. Glömmer saker i stress, missar värdefulla återkopplingar, hinner inte ringa de där samtalen.  Det handlar om att det inte är möjligt att hinna med alla dessa roller. Samtliga kräver kompetens, tid och tålamod. Ungdomarna förtjänar bättre.

Renodla, avlasta – börja nämna elefanten i rummet. När jag tillsammans med i princip alla andra lärare inte hinner med alla arbetsuppgifter och det går att se tydligt att vi inte haft  planerings- eller bedömningstid är det dags att ta ansvar för detta. Det är inte ett individproblem. Det är ett systemfel.

Därför sitter jag tyvärr i bland tyst och sammanbiten/frusterad i samtal som ständigt handlar om hur vi ska göra saker bättre, göra mer. Det finns noll av ärlig frisk insikt. Systemfelet är som en illaluktande våt filt i alla samtal. Ingen tar upp elefanten i rummet ens när jag nämner den.

Skolan/lärare behöver få göra mindre. Det innebär att andra yrkesgrupper måste lösa en hel del av våra nuvarande arbetsuppgifter. Efterlyser en ärlighet om detta som visar sig i handling, konkret handling.

Lärare är världens viktigaste yrke – låt det genomsyra organisationen.

Fröken Linda

 

 

 

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Fokus – på vad? Krönika vecka 45

Det faktum att jag inte haft mental kraft över till bloggande säger allt som behövs om arbetssituationen. Nåväl, den kan inte jag ändra. Det jag tänkte ändra på är att börja publicera en ”krönika” över varje vecka och lite om vad som sker.

Veckans ord har varit handlingsplaner, tillgänglighet och litteratur.

Det är halvtermin kommet. Denna vecka har varit full av administrativa sysslor som för oss allt längre i från kärnan. Konstaterar igen att systemet inte hanterar alla uppgifter som pumpas in i ett sedan länge överbelastat system. Det senaste är handlingsplaner och extra anpassningar (de har alltid funnits i vår professionalitet, men den litar ingen på längre så nu skriver vi ner ALLT vi gör). Det kommer att gå tills systemet sprängs eller kollapsar och då lovar jag att det påtalas att vi lärare skulle ha gjort mer. Detta är den bittra sidan av veckan och det är alltid den del som sker utanför klassrummet.

Litteraturen har varit oasen i öknen. Är den inte alltid det? Jag läser SMS från Soppero av Ann-Helén Laestadius i åk 7, Pojkarna av Jessica Schieauer i åk 8 och Herr Arnes Penningar av Selma Lagerlöf i åk 9. Det blir diskussioner, analyser och ”mitt första intryck” och det är bara SÅ roligt.

När jag läste högt ur Herr Arnes Penningar var det andäktigt tyst och eleverna lyssnade på denna makalösa berättelse skriven 1904. Lektionen efter anländer de med boken i högsta hugg och vi fortsätter att läsa om hemska brott och om hämnd. Nu ska vi analysera språk och det fantastiskt övernaturliga i denna sagoliknande berättelse.

Pojkarna bjuder på diskussioner om kön och bemötande, olikheter och könsroller. Eleverna får höra starka beskrivningar av trakasserier och den rädsla och ångest som finns inför att bli kvinna med allt det innebär. Vi läser högt och eleverna pratar om det läste. Vi berör också #metoo lite kort. Nu ska de skriva ”mitt första intryck”.

I åk 7 blir det läsning, jojkande och diskussioner om språk och vad det innebär för ens identitet. Just nu är eleverna nyfikna på mötet mellan Agnes och Henrik. Vi lyssnade också på radioteatern och Maxida Märaks underbara inläsning och hennes jojk.

Njuter. Då äntligen hittar jag mitt varför. Mitt jag som lärare finns i litteraturen, i det som kan fångas bara där.

Det tredje var tillgänglighet. Tänker inte säga att jag lär kollegorna nya saker för jag hinner inte ens dricka kaffe och prata med dem. Men – jag har laminerat kort som är gröna på en sida och röda på en sida. Eleven har detta på sin bänk och när den röda sidan är uppe försöker jag vara till hjälp. Det ökar lugnet när 30 elever i ett trångt klassrum behöver en liten pedagogs uppmärksamhet. Mina mini-whiteboards kom också fram och det blev ett elevaktivt läxförhör.

I klassrummet finns ögonblick. Ögonblick när allt som är söndersnålat och bortrationaliserat försvinner.

Utanför denna bubbla råder stress, brist på det mesta. Ändlösa möten om  – ja vad? Inte det pedagogiska i alla fall. Det hinner vi inte ha åsikter om eftersom vi bara släcker bränder utan brandsläckare.

Nästa vecka fortsätter verksamheten i världens viktigaste yrke under förutsättningar som signalerar precis tvärtom.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Efterlysning: Pedagogik och professionalitet.

Reflekterar efter uppstarten av terminen och hamnar alltid i tankar om vad min profession egentligen har hamnat i för situation. Vilket värde tillskrivs kärnan i det vi gör? Detta är ingen analys av min skola enbart och åsikterna är mina, ingen annans.

Under veckan som gått har vissa frågor besvarats och några saker i rätt riktning som involverar andra yrkesgrupper än lärare är på gång. Dilemmat är att den mängd frågor som återstår är oändlig och många av en art att de påverkar min förmåga att planera min undervisning. Inbokade fasta aktiviteter, andra saker skolan organiserar – de lösa trådarna snubblas över vart jag än kommer. Allt avstannar. Handlingskraften dräneras.

Hur kommer det sig att pedagogiska samtal och planering under lärares dyrbara första vecka inte ryms? Jag har inte haft ett rimligt konstruktivt möte med mina ämneskollegor för vi har mest letat delade dokument samt fastnat i schemat och att vi knappt har getts chans att ha regelbundna inbokade möten. I mitt fall får jag dela mig och ta tre möten för mina två ämnen.

Var finns undervisningen? Metoderna vi ska dela för att ta reda på och undersöka elevernas lärande? Frågorna och utmaningarna eleverna ska möta? Vem har frågat om vad mina elever ska få möta för spännande projekt den här terminen i mina ämnen? Hur har jag fått veta vad mina andra kollegor har för tankar? Var kan vi mötas? Vilken är vår pedagogiska vision detta läsår? Vet inte. Inte ens vi tre ämneskollegor vet när vi ska mötas.

Skolan har dränerats på reflektion och kraft. Efterlyser professionaliteten och pedagogiken?

Min drömbild av en skolstart för professionen är långt borta, längre bort än någonsin faktiskt. Gäller att njuta den tid jag har med eleverna och hoppas att ingen av de synar min bluff. De är så välkomna som kraftkälla.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Undervisningen mellan oss

En pedagogisk bok av värde hanns med denna sommar. En evig inspiratör i skolvärlden: Ann-Marie Körling.

Boken är som att föra ett bra, konstruktivt samtal med en kollega. Allvarligt talat är det en svår konst – jag för mest kollegiala samtal hyperventilande och letandes efter dokument eller mer vanligt väntandes på att kollegorna ska hitta det jag delat. därför är det här en viktig bok.

Vad tar jag då med mig från boken utom en lärarglädje som jag skulle behöva möta mer av?

  • I minuts samtal  – organiserade samtal, men korta.

Tanken är att uppmuntra eleverna att prata med varandra – om undervisningens innehåll. Jag vill bli bättre på att uppfatta det eleverna pratar om och om småpratet de emellan kanske ÄR om min undervisning och inte något annat.

  • Att fånga eleverna och få koll på det de har lärt dig. Egentligen drömmen om exittickets i olika former.
  • Rubrik, tre begrepp, en undervisande mening och en källa.

Det här gick jag i gång på  – hur roligt är det inte att ha rubriker på sina lektioner! Ser också att det blir en win-win – jag har fått tydligt för mig vårt innehåll och eleverna möts av något som gör de nyfikna direkt.

Kul att ha läst och berikats av den här boken. Nu gäller det att i en verksamhet som inte direkt är anpassad till att ge dessa förutsättningar jobba för detta. Testa – pröva mig fram.

Pedagogiskt mod – men också lärarkraft i form av tid. Den ekvationen.

Läraryrket är världens viktigaste yrke.

Fröken Linda

 

 

 

Sparad i Detta har hänt, Läst och tänkt

Debattartikel av mig: Om styrning i skolan

Fick i går in min debattartikel om styrning i skolan i lärarnas tidning. Målet nått och det är spännande att se att skrivandet och tankarna bär.

Här är en länk:  med bättre styrning gör alla det de är bäst på tillsammans

Tänker med emfas fortsatt envist hävda att lärare måste få betydligt mer tid till kärnan i vårt uppdrag: kunskaperna och undervisningen. Om detta lär ni få läsa mer om på bloggen.

Fröken Linda

Sparad i Detta har hänt, Fröken Linda funderar

Debattartikel publicerad

Inleder med att utbrista i ett lyckligt ”vilken sommar det har varit”!

Lite stolt är jag att min egenhändigt skrivna text nu är publicerad i Skolvärlden, Lärarnas Riksförbunds tidning. Tycker det är OK att skryta lite på min egen blogg.

Det är viktigt att vi lärare syns i debatten, även om detta hade mest lärare som målgrupp såklart. Texten är lite omarbetad men finns redan här på bloggen.

Länk: Är digitala nationella prov lösningen?

Återkommer med lite annat här på bloggen nu när det är dags att väcka liv i de små grå hjärncellerna.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar

Digitalisering av NP

Det är ett omfattande arbete på gång med att digitalisera de nationella proven och det är inget konstigt, en naturlig utveckling.

Skolverket har genomfört en förstudie där 700 elever genomfört proven digitalt. Nu finns det en lagrådsremiss om att uppsatsdelarna i svenska och engelska ska vara digitala från höstterminen 2018, om lagförslaget går igenom. Remissförslaget tar också upp vilken betydelse vid betygssättning proven ska ges, att de ska anonymiseras samt att någon annan än den betygssättande läraren ska vara ansvarig för betygsättningen av proven.

Problem med läckta prov, larmen om fusk och dålig hantering av de på papper är en fråga jag lämnar utanför detta. Det är en lärarnas professionalitet som ska visa den respekt som behövs för provens genomförande och hanteringen av dem. Det är rektor som ska ge de förutsättningar som krävs. Själv har jag inget emot de nationella proven, de är ett bra verktyg i min betygsättning.

Nej, proven i sig är inte problemet. Digitalieringen av proven var bara en tidsfråga. Jag bedömer inte heller i dag de prov mina elever skriver, det gör en kollega. Jag låter redan i dag provet utgöra en del av min slutliga betygssättning. Jag följer alla instruktioner till punkt och pricka. Vilken tid kommer jag att tjäna som inte en kompetent skolledning kan ordna?

Jag ser framför mig att proven skickas i väg, men att resultaten på något sätt kommer mig tillhanda och ska utgöra en del av min betygssättning. Då uppstår nästa dilemma. Lärare i dag har en utmaning i det låga förtroende som finns för professionen. Det möter jag också. Nu hamnar jag i en situation där jag ska betygsätta som innan, men jag ska inte betygsätta de nationella proven.

På vilket sätt underlättas min bedömning? På vilket sätt ökar förtroendet för mig som betygsättande myndighetsutövare? Vilken position har jag att sätta ett lägre betyg än det satts externt? Hur görs det tydligt att det är kanske hälften av kunskapskraven som prövas på de nationella proven? Hur ändrar detta det sätt jag behöver bedöma i övrigt? Ett sätt kan vara att de nationella provens betyg och betygsättande lärares betyg redovisas separat på slutbetyget i åk 9.  Det här är inga enkla frågor och de måste vi lösa.

Det öppnar sig en gråzon här och det är jag/vi lärare som hamnar direkt i skottlinjen. Jag tror inte detta överhuvudtaget kommer tillrätta med problemen vi har med förtroendet för oss lärare.

Gärna digitala, externt rättade prov, men det är inte det som är det primära problemet i lärares betygssättning. Det är kunskapskraven och arbetsbördan.

Fröken Linda

 

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Läget i skolan?

Har läst skolverkets lägesbedömning 2017 och det är intressant läsning, men jag blir inte ett dugg överraskad.

Några punkter i sammanfattning ur rapporten

SKOLVERKETS BEDÖMNINGAR

• Huvudmän och rektorer behöver ge lärarna bättre förutsättningar att erbjuda en undervisning av hög kvalitet som möter alla elevers behov.

• Huvudmän och rektorer måste i högre grad säkerställa att särskilt stöd ges skyndsamt och att stödet utformas utifrån elevens behov.

• Många huvudmän och rektorer behöver utveckla sina rutiner för barns och elevers övergångar inom och mellan skolor och skolformer.

• Huvudmännen bör organisera elevhälsan så att skolan bättre kan möta elevernas behov.

Utöver detta kan jag läsa om lärare som flyr yrket och en stressig arbetssituation. Om elever som börjar skolan sent i åldrarna utan något språk överhuvudtaget. Jag har valt lite annat fokus – stödet, främst i de lägre åldrarna.

Skolverket gör som sagt en lägesbedömning. Önskar att detta kom med en lista på konkreta förslag: tex bör elevhälsan i kommunen också ge rektor korrekt pengapåse (om detta behövs i form av elevassistent, stöd av speciallärare/liten grupp) till den av dem föreslagna stödinsatsen.

 

Vi behöver en målinriktad punktmarkering av elever från förskola, förskoleklass, åk 1 – INGEN lämnar förrän det sitter. Läsa, skriva/stava och räkna.

Under tiden: Jag kommer kämpa med anpassningar till jag trollat in mig i ett grått dis av trötthet. Hur många läsovana elever tillgodogör sig en svårare text på djupet? Ska vi i åk 9  ta bort det mer komplexa stoffet?

Jag skuldbelägger inte lärare i de lägre åldrarna. Men – huvudmän och skolledare som INTE låter eleverna lära sig läsa, skriva och räkna i en snål organisation där det inte organiseras någon målinriktad uppföljning. Det är ett svek. Det går att identifiera de här eleverna.

Rätt stöd i rätt tid med höga och tydliga förväntningar/krav även på eleven. Vi kan hjälpa de att lyckas. I tid.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Ämneskunskaperna – bör de inte prioriteras?

Har i dagarna fört fram starkt internt på min egen skola att vi helt behöver ändra vårt fokus och få tid till kunskaper, lärande och bedömning. Explicit och VÄLPLANERAD undervisning, Det skaver i lärarsjälen när jag inte kan planera och följa upp min undervisning. Jag har säkert en del att arbeta på och effektiviteten hos mig månne vara ett utvecklingsområde, men i ärlighetens namn stavas mycket av lösningen medveten styrning och organisation.

Läser en intressant intervju i Pedagogiska Magasinet nr 2 Maj 2017  som tangerar detta ämne.  Joakim Krantz, lektor vid Linnéuniversitetet har skrivit en bok om dokumentationsstyrning och konsekvenser av detta. Lärare har gått från undervisare till redovisare. Vad får detta för konsekvenser?

Att behöva redovisa och dokumentera allt i en process ”när lärare att planera och genomföra undervisningen kan priset bli att läraren slutar utveckla sin pedagogiska och didaktiska kompetens” senare menar han att ”…allt man gör måste gå att bedöma på ett enkelt sätt annars finns risken att bli ifrågasatt”. Det finns enligt artikeln som bygger på en studie lärare som menar att det redan i viss utsträckning finns en sjunkande kunskapsnivå hos lärare.

Det som händer är en form av självreglering och i den tas det svårmätbara bort, detta är en förenkling och en försämring av kvalitet. Han menar att det är inte synliggörandet och redovisandet i sig som är problemet utan att med tappet i förtroende för lärarkåren blir dokumentationen ett sätt att slippa bli ifrågasatt ”hålla ryggen fri”. Det är det som leder till att lärare endast tar in moment som är enkla och tydliga att bedöma. Respekten och hantverket i det svårbedömda är det troligen bara de mest erfarna lärare som byggt upp.

Jag tror detta kan leda till allvarliga kunskapsförluster i vår profession. Nya lärare börjar sin karriär i yrket med att bli ifrågasatta, av alla, inklusive sin egen skolledning. Uppgifter måste bokföras och motiveras in i minsta detalj. Gör du något utanför, är det inte dokumenterat så är fältet öppet för alla att ifrågasätta. Vet inte om 13 år i detta yrke räcker för att bli ”erfaren” men det är ett dilemma som exploderat senaste 5 åren och jag är kritisk till att min profession inte har det förtroende vi borde ha.

Dokumentationen är en pappertiger som slukar all kreativ tid att planera tydlig och bra undervisning med all vad det innebär. Lärplattformar, matriser och veckobrev, veckoplanering – helst hela tiden – har inte lett till ökade kunskaper hos eleverna. Framförallt inte hos de elever som aldrig läser sina återkopplingar. Vårdnadshavare som tar del av allt detta kan inte rimligtvis begära att de ska se allt, eller förstå allt som pågår i skolan i en fyrkantig portal. Kunskap ÄR inte kommer ALDRIG att bli anpassad till en matris i en lärplattform. Den kan vara bra till mycket, men förväxla inte dokumentation med kunskap och lärande.

Dokumentation är såklart en del av yrket jag har. Jag är duktig på information. Mina elever får hög kvalitet i detta också. Jag kan bedöma. Jag gör alltid mitt bästa med det jag har tid för. Men 40h administration och 19h lektioner/veckan är inte rimligt.

Vi ska också vara medvetna om att det sker på bekostnad av min egen ämnesutveckling. Min tid att läsa pedagogisk litteratur, min tid att i lugn och ro studera det där kunskapskravet och hur jag ska bena ut det, min tid att ta fram elevexempel och min tid att göra själva bedömningarna. Vi är fångade i en bur av pappertigern.

Vi behöver få lugn och ro, högt förtroende och skoledningar behöver fokusera på att resurser och förutsättningar att följa skollagen är på plats.

Till sist vill jag som alltid hävda att läraryrket är världens bästa yrke.

Fröken Linda