Sparad i Fröken Linda funderar

Läs- och skrivundervisning. Att se. Att tänka.

Få syn på sin egen utveckling. Det är en utmaning i en organisation där reflektion och eftertanke för länge sedan rationaliserats till ett minimum. Då gäller det att se det pyttelilla i stunden och lyckas fånga det i stressbubblan.

När jag udda gånger faktiskt får frågor om min undervisning är en sådant tillfälle.  Tänka efter på hur jag gjorde innan och hur jag gör nu är en annan. Hade en sådan minut denna vecka.

Den tid jag i dag lägger ner på skrivförberedande arbete har förändrats mycket. Jag har ökat responsarbetet och använder även fler mallar och vi skriver tillsammans. Kalla det gärna cirkelmodellen (en modell för att arbeta språkutvecklande i olika steg), det är troligen det som har haft en klar påverkan på hur jag arbetar.

Det är bara det att jag gör det på mitt eget sätt. Mitt sätt passar inte den exakta rytmen i STL-kurser och att publicera och spendera tid på det. Troligen förlorar jag  på det, jag kanske inte basunerar ut detta på samma sätt  – enligt alla fina mallar och annat. Sätter kanske inte alla professionella ord på det heller.

Jag lär mina elever. Vi skriver och vi läser. Vi pratar texter. Vi gör tankekartor. Vi lär oss begrepp. I klassrummet. Tillsammans pratar vi om och läser texter. På många olika sätt. Det är mitt jobb.

I veckan gjorde jag  en kort utgångsbiljett med en klass (vet bara att Ann-Marie Körling har gett mig idén) och eleverna passerade via mig och fick ha önskemål om att komma vidare med en text på engelska de ska skriva. Många svarade: ”respons, läsa varandras texter”. Inte ”vill att du läser min text”. Det är effekt av undervisning. Det är elevaktivitet.

Möjlighet att GÖRA, tiden att PLANERA detta och sedan att LÄSA elevernas arbeten. Detta kan vara min enda och absolut viktigaste arbetsuppgift.

Dags att återta kunskapsuppdraget.

Fröken Linda

Annonser
Sparad i Fröken Linda funderar

Finlir, precision, kommunikation kräver en fokuserad organisation

Lärare, eller i alla fall jag, älskar precision, finlir och kommunikation. Älskar undervisning. Ömsesidigt samarbete och tid att träffas och grotta ner sig i undervisningens ve och väl.

Organisationen måste sträva efter att specialpedagog (en eller flera måste finnas) och speciallärare utgör ett stabilt team där vi kompletterar och avlastar varandra. Jag vill ha möjlighet att lära mig handleda en elev på ett bra sätt när eleven arbetar i mitt klassrum. Inte skuldbeläggas när jag har 25 elever till samtidigt. Balans krav/möjligheter. Utöver detta behöver ämneskollegor ha ett nära och ömsesidigt arbete som strävar åt samma håll i många delar, där vi kan komplettera varandra.

Vi behöver mötesytor och mentorsuppdraget behöver tänkas om från början och fördelas på ett bättre sätt. Behöver mentorskapet förändras? I syfte att uppnå ett ökat kunskapsfokus för lärare? Utan att vi tummar på den socialt viktiga delen? Jag tror att elever som får stöd, uppmärksamhet av speciallärare, strategiträning tidigt avseende läsning, hjälpmedel, träning i studieteknik så skulle kanske det sociala uppdraget minska – och kunna tas över av andra.

  • Tid till handledning avseende elever som har det tungt pedagogiskt. Hur lyckas dem och vad krävs av läraren? Är kraven rimliga? När är de inte?
  • Elev kanske en period behöver täta träffar med enbart strategiträning och ordna strukturen i skoldagen.
  • Lärare skriver med stöd av speciallärare pedagogiska kartläggningar och åtgärdsprogram och läraren har sedan hjälp med att hålla reda på tidsplan och påminner om uppföljning.
  • Kartlägger elever i början av åk 7 (arbetar åk 7-9).
  • Träffar mentor och gör en grovskiss på anpassningar i klassen, både särskilda och extra.
  • Skissar på det stöd som behövs vid t.ex utförande av NP.

Kunskapsuppdraget är grunden. Det är i klassrummet och i inlärningen jag bygger mina relationer lärare-elev. Låter detta orimligt, divigt? Min önskan är att det känns självklart.

Skolan har många andra delar, det är jag medveten om  –  men det här utgör min del.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar

Är vi överens om att börja tala om elefanten i rummet?

Kreativitet är en av de roligaste sakerna med mitt yrke. Att tolka kunskapskrav, göra detta arbete tydligt och systematiskt.  Undervisning. Lära elever det som står i kursplanen. Utifrån den planerar, skapar och utforskar jag och leder arbetet med mina elever i klassrummet. Allt detta kräver mer av kreativt och skapande arbete än någon kan tro.  Ska jag läsa en bok med eleverna har jag massor av val att göra. Inklusive läsa boken och många andra i syfte att hitta rätt.

Mitt jobb. Som det borde vara. 

Något allvarligt har hänt. Jag har aldrig haft så lite kraft och tid över till min undervisning som nu. Har aldrig läst så lite ungdomslitteratur som nu (och då läser jag mer än de flesta). Samtalen med kollegor hinns inte med, bara om vi råkar jobba över.

Tidspress och samvetsstress är inte kreativ. Den är destruktiv och dränerande. Efter ett möte den här veckan tog det mig ett par timmar och ett träningspass innan jag ens ville gå till jobbet igen. Innan jag hittade ens ett uns av energi. Vi lärare skulle analysera vad vi gör fel. Igen. Ingen nämner elefanten i rummet fast den är där.

Det som jag upplever som allra mest frustrerande är att det upprätthålls ett sken av att detta är acceptabelt. Som en chimär. Det är som det ska vara att det är kollegor sjukskrivna, att vaktmästaren inte hinner med att flytta et skåp, att ekonomin alltid är dålig. Att ingen egentligen hinner med någonting.

Elefanten i rummet börjar bli väldigt stor. Enorm. Värdigheten skulle öka om vi lärare slapp sitta i möten och lösa problem som vi inte förmår lösa och utöver detta dessutom skuldbeläggas för att de inte är lösta. Gratis. I befintlig dålig fysisk och psykisk miljö.

Läraruppdraget måste minska, renodlas och balansen mellan krav och förutsättningar/resurser måste nå en rimlig nivå. Skollagen är en till stora delar rent utopisk konstruktion och kunskapskraven är skrivna för en utopisk skola. Vi kan inte leva upp till något av detta.

Den pedagogiska kraften i skolan. mitt yrke, hålls gisslan av usel styrning och brist på balans mellan krav och förutsättningar. Elefanten i rummet suger allt syre.

Fröken Linda

Sparad i Uncategorized

Lärare och elever – samma arbetsmiljö?

Läste en tråd som twittrade om huruvida lärare just nu mest klagar och sätter sig själva i fokus. Inte eleverna. Jag tog det inte på så stort allvar. Det är twitter och det är OK att tänka olika.

I min värld är det i sin ordning att vara engagerad. Den dag förändring inte eftersträvas och den dag lärare sitter nöjda med den situation som erbjuds i dag för många så ställer jag mig gärna i de gnälligas led.

Tanken stannade i alla fall i mig, Gnäll? Egoism? Sätta mig själv i fokus? Nej. Jag tror vi alla förstår att våra elever delar vår gemensamma arbetsmiljö. Det är ju just det!

Vår arbetssituation har direkt en påverkan på deras. Det krävs bara schemaläggning av 5-minuters raster för att minuter av lektionstid ska ticka – eftersom det inte fungerar rent praktiskt. När samhället och skolan dessutom inte alls har de konsekvenser som skulle krävas (kortsiktigt i alla fall) finns vi alla i klassrum varje dag där en majoritet av eleverna uppenbart riskerar att få en något försämrad kvalitet på undervisningen.

Det farliga är att det inte är inte de stora sakerna. Det är de enormt många små. Tappet i fokus, tiden som nu får räknas i enstaka minuter per elev för BÅDE förberedelse, efterarbete samt bedömning. Juicepaketet på golvet, trasiga rutor, klotter, skräp, sparkarna på dörren, några sena ankomster, klassrumsdörren som öppnas och stängs. Detta pågår hela dagen. Varje lektion. För eleverna.

Tror vi då att den här majoriteten av elever inte ser detta? Inte ständigt störs av detta? Är fullt medvetna om den uteblivna uppmärksamheten och lugnet? Nej. Vi delar den här miljön. Vi delar det här samhället.

Fler yrkesgrupper med social kompetens och ordentliga befogenheter i skollag under en uppbyggnadsperiod är snart nödvändigt. Tills vi uppnår en sund balans mellan individens rättigheter och skyldigheter oavsett skolplikt. Tillsyn ja – ovillkorlig rätt att störa i klassrummet på grund av att det saknas alternativ tillsyn. Nej. Vara/vistas i skolan är en sak. Lära sig något i skolan en helt annan ömsesidig verksamhet.

Vi är nog skyldiga att vara lite gnälliga och frustrerade. Trots egenintresset. Eller?

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar

Att göra som vi alltid har gjort…

Det har varit en hektisk höst i skolans värld. Många lärare går på ferie utan att all administration är avklarad.

Skolor har lokala huvudmän, ofta är det en kommun, en hel del beslut fattas på den nivån. Det finns enligt min erfarenhet en hel del saker som görs gång på gång utan att vara omtyckta av någon ute på skolorna. Det är en utmaning att acceptera att rektorer år efter år låter detta fortgå som någon typ av praxis som inte går att förändra. Det här är inte saker som myndigheter och lagar reglerar. Det här kan lokalt förändras.

Våga tänka nytt! Jag förslår här tre saker som är orsak till frustration och stress i en arbetsmiljö ute på skolorna som redan har stora brister på de flesta håll.

  • Den administrativa bördan = lärplattformar: Dags att kommunala tjänstemän och rektorer får upp ögonen för hur stor lärarnas administrativa börda är. En av de mest akuta tidstjuvarna är lärplattformar med matriser som ska fyllas i. Det här tar väldigt mycket tid och det är svårt att i samtal med chefer få gehör överhuvudtaget för detta. Det måste gå att hitta en lösning.
  • Betygen bör sättas när eleverna gått på lov. I dag har de flesta  skolor ca 20 dagar på ett läsår när betygen har satts. Det här är ett akut arbetsmiljöproblem. Våga bryta denna praxis och ha skolans verksamhet för ögonen i stället. Det går om alla parter skjuter fram tidsplaneringen och sätter de betygssättande verksamheterna i fokus. Denna punkt utvecklas i ett längre inlägg. 
  • Avskaffa otyget med att ha skoldag på avslutningsdagarna. En kär tradition inom skolan har varit att få ha en kort, glad dag med fika och avslutning med sång och stämning. Detta har i många kommuner förvandlats till den jobbigaste dagen på hela läsåret – återigen brister hänsynen och omsorgen om verksamheterna.

Det är brukligt att 178 skoldagar ska räknas som skoldagar (dock ej exakt regerat i skollag till antalet) och det närmar sig inte 365 dagar på långa vägar. Med nytänk, samarbete och med skolans verksamhet i fokus kan detta inte vara särskilt svåra frågor att lösa.

Det här är brister, ofta på kommunal nivå, som med rimliga åtgärder snabbt kan åtgärdas om vilja och fokus finns.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läsning

Läsning är kunskap och bildning

Skolan håller på att förflytta sig väldigt långt i från sitt kunskapsuppdrag eller för den delen den tillhörande bildningstanken. Vi lärare och elever ska mätas, utvärderas och vara effektiva liksom på ackord. Vi är inte maskiner. Kommer aldrig att bli (Ja –  jag har sett Bladerunner, men ändå). Det är dags att få tid till att växa, bilda och lära.

Läsningen och intresset för omvärlden står i centrum för detta. Att vara en intresserad och god läsare/människa som visar intresse för sin omvärld. Läsandet är en av de mest kognitivt utmanande aktiviteter som finns. Ändå är den så oerhört viktig.

Det finns något i litteratur och läsning som inte låter sig fångas varken i kunskapskrav eller nytta. Den lever, den finns och den berör. När en elev jämför sig med karaktären i boken eftersom de båda har en förälder som talar ett annat språk, men som inte lärt ut sitt språk till barnet. När jag ser i ögonen att en elev har förstått något nytt. Pratar om hämnd och övernaturliga ting hos Selma Lagerlöf. Inte kan jag mäta detta. Det är kommunikation mellan oss och texterna. Elevernas tankevärld. Det finns inga MATRISER för att känna och tänka.

Jag vill lära bort hjälplösheten och tvekan inför det långsamma i att bara låta sig fångas av en berättelse. Jag läser högt, jag jagar citat med eleverna. Vill att de ska ta det med sig. Min lärare läste. Min lärare gillade böcker. Vi läste. Det är egentligen det enda jag har att ge,

När skolan inte ser till att redan små barn har läsningen med sig, Inte lär de strategier Inte läser med barnen till det sitter. Då har vi svikit dem, Misslyckats med det enda uppdrag vi har.

Jag vill aldrig mer höra från en elev i åk 7 eller 8 att det är den första bok de har läst. Visst. hjärtat sväller varje gång, Jag älskar när jag kan locka någon till att läsa. MEN  – betänk de antal timmar av automatisering och träning den här eleven inte har fått. Jösses – vad jag hade läst i den åldern! Läsprojekt på högstadiet utgår ifrån att de kan läsa. Att lära sig läsa står i lågstadiets kunskapskrav. Inte i mina.

Därför betalar vi ett högt pris i skolans stora systemfel där administration och rationaliseringar och dumsnäla lösningar tar bort själva lusten och tiden för oss alla att egentligen genomföra vårt enda uppdrag: lära barn/elever att läsa, räkna och tänka.

Det är katastrof att vi släpper en enda elev genom skolan utan att kräva att de ska kunna läsa. Jag struntar i alla framtidskompetenser  – vi måste inse att vi är människor inte maskiner. I en oviss omvärld behöver till tillgång till andras tankar, andra världar och andra tider.

Utan läsning är vi helt enkelt bara dumma i huvudet.

Fröken Linda

 

Sparad i Fröken Linda funderar

Vecka 46 – splittrade uppdrag

Vecka 46. Det sociala slukar merparten av allt jag ägnar mig åt. Skolan har ett socialt uppdrag, ett jätteviktigt uppdrag. Det är dock inte mitt enda uppdrag som lärare. Jag har ett kunskapsuppdrag också, med höga krav.

Skolan har utvecklats i en alltmer social riktning under en längre tid. Det sociala uppdraget har fått allt större tyngd och tiden och energin vi kan lägga på vårt pedagogiska uppdrag har minskat, lägg till att den administrativa bördan har ökat under samma period. En tjatig sanning alla insett.

Även en hel del av tiden på lektionerna har socialt fokus; det handlar om att det jag svarar på frågor om, eller lägger min tid på är allt annat. När sedan detta är avklarat så har jag haft korta guldstunder. Pratat med elever som uppskattar boken vi läser, haft boksamtal, lyssnat på nyhetspresentationer, tittat på elevernas talkshows på engelska och haft små samtal om allt och inget. När jag stängt ute surret.

MIN insats är jag allt annat är tillfredsställd med. Glömmer saker i stress, missar värdefulla återkopplingar, hinner inte ringa de där samtalen.  Det handlar om att det inte är möjligt att hinna med alla dessa roller. Samtliga kräver kompetens, tid och tålamod. Ungdomarna förtjänar bättre.

Renodla, avlasta – börja nämna elefanten i rummet. När jag tillsammans med i princip alla andra lärare inte hinner med alla arbetsuppgifter och det går att se tydligt att vi inte haft  planerings- eller bedömningstid är det dags att ta ansvar för detta. Det är inte ett individproblem. Det är ett systemfel.

Därför sitter jag tyvärr i bland tyst och sammanbiten/frusterad i samtal som ständigt handlar om hur vi ska göra saker bättre, göra mer. Det finns noll av ärlig frisk insikt. Systemfelet är som en illaluktande våt filt i alla samtal. Ingen tar upp elefanten i rummet ens när jag nämner den.

Skolan/lärare behöver få göra mindre. Det innebär att andra yrkesgrupper måste lösa en hel del av våra nuvarande arbetsuppgifter. Efterlyser en ärlighet om detta som visar sig i handling, konkret handling.

Lärare är världens viktigaste yrke – låt det genomsyra organisationen.

Fröken Linda

 

 

 

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Fokus – på vad? Krönika vecka 45

Det faktum att jag inte haft mental kraft över till bloggande säger allt som behövs om arbetssituationen. Nåväl, den kan inte jag ändra. Det jag tänkte ändra på är att börja publicera en ”krönika” över varje vecka och lite om vad som sker.

Veckans ord har varit handlingsplaner, tillgänglighet och litteratur.

Det är halvtermin kommet. Denna vecka har varit full av administrativa sysslor som för oss allt längre i från kärnan. Konstaterar igen att systemet inte hanterar alla uppgifter som pumpas in i ett sedan länge överbelastat system. Det senaste är handlingsplaner och extra anpassningar (de har alltid funnits i vår professionalitet, men den litar ingen på längre så nu skriver vi ner ALLT vi gör). Det kommer att gå tills systemet sprängs eller kollapsar och då lovar jag att det påtalas att vi lärare skulle ha gjort mer. Detta är den bittra sidan av veckan och det är alltid den del som sker utanför klassrummet.

Litteraturen har varit oasen i öknen. Är den inte alltid det? Jag läser SMS från Soppero av Ann-Helén Laestadius i åk 7, Pojkarna av Jessica Schieauer i åk 8 och Herr Arnes Penningar av Selma Lagerlöf i åk 9. Det blir diskussioner, analyser och ”mitt första intryck” och det är bara SÅ roligt.

När jag läste högt ur Herr Arnes Penningar var det andäktigt tyst och eleverna lyssnade på denna makalösa berättelse skriven 1904. Lektionen efter anländer de med boken i högsta hugg och vi fortsätter att läsa om hemska brott och om hämnd. Nu ska vi analysera språk och det fantastiskt övernaturliga i denna sagoliknande berättelse.

Pojkarna bjuder på diskussioner om kön och bemötande, olikheter och könsroller. Eleverna får höra starka beskrivningar av trakasserier och den rädsla och ångest som finns inför att bli kvinna med allt det innebär. Vi läser högt och eleverna pratar om det läste. Vi berör också #metoo lite kort. Nu ska de skriva ”mitt första intryck”.

I åk 7 blir det läsning, jojkande och diskussioner om språk och vad det innebär för ens identitet. Just nu är eleverna nyfikna på mötet mellan Agnes och Henrik. Vi lyssnade också på radioteatern och Maxida Märaks underbara inläsning och hennes jojk.

Njuter. Då äntligen hittar jag mitt varför. Mitt jag som lärare finns i litteraturen, i det som kan fångas bara där.

Det tredje var tillgänglighet. Tänker inte säga att jag lär kollegorna nya saker för jag hinner inte ens dricka kaffe och prata med dem. Men – jag har laminerat kort som är gröna på en sida och röda på en sida. Eleven har detta på sin bänk och när den röda sidan är uppe försöker jag vara till hjälp. Det ökar lugnet när 30 elever i ett trångt klassrum behöver en liten pedagogs uppmärksamhet. Mina mini-whiteboards kom också fram och det blev ett elevaktivt läxförhör.

I klassrummet finns ögonblick. Ögonblick när allt som är söndersnålat och bortrationaliserat försvinner.

Utanför denna bubbla råder stress, brist på det mesta. Ändlösa möten om  – ja vad? Inte det pedagogiska i alla fall. Det hinner vi inte ha åsikter om eftersom vi bara släcker bränder utan brandsläckare.

Nästa vecka fortsätter verksamheten i världens viktigaste yrke under förutsättningar som signalerar precis tvärtom.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Efterlysning: Pedagogik och professionalitet.

Reflekterar efter uppstarten av terminen och hamnar alltid i tankar om vad min profession egentligen har hamnat i för situation. Vilket värde tillskrivs kärnan i det vi gör? Detta är ingen analys av min skola enbart och åsikterna är mina, ingen annans.

Under veckan som gått har vissa frågor besvarats och några saker i rätt riktning som involverar andra yrkesgrupper än lärare är på gång. Dilemmat är att den mängd frågor som återstår är oändlig och många av en art att de påverkar min förmåga att planera min undervisning. Inbokade fasta aktiviteter, andra saker skolan organiserar – de lösa trådarna snubblas över vart jag än kommer. Allt avstannar. Handlingskraften dräneras.

Hur kommer det sig att pedagogiska samtal och planering under lärares dyrbara första vecka inte ryms? Jag har inte haft ett rimligt konstruktivt möte med mina ämneskollegor för vi har mest letat delade dokument samt fastnat i schemat och att vi knappt har getts chans att ha regelbundna inbokade möten. I mitt fall får jag dela mig och ta tre möten för mina två ämnen.

Var finns undervisningen? Metoderna vi ska dela för att ta reda på och undersöka elevernas lärande? Frågorna och utmaningarna eleverna ska möta? Vem har frågat om vad mina elever ska få möta för spännande projekt den här terminen i mina ämnen? Hur har jag fått veta vad mina andra kollegor har för tankar? Var kan vi mötas? Vilken är vår pedagogiska vision detta läsår? Vet inte. Inte ens vi tre ämneskollegor vet när vi ska mötas.

Skolan har dränerats på reflektion och kraft. Efterlyser professionaliteten och pedagogiken?

Min drömbild av en skolstart för professionen är långt borta, längre bort än någonsin faktiskt. Gäller att njuta den tid jag har med eleverna och hoppas att ingen av de synar min bluff. De är så välkomna som kraftkälla.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Undervisningen mellan oss

En pedagogisk bok av värde hanns med denna sommar. En evig inspiratör i skolvärlden: Ann-Marie Körling.

Boken är som att föra ett bra, konstruktivt samtal med en kollega. Allvarligt talat är det en svår konst – jag för mest kollegiala samtal hyperventilande och letandes efter dokument eller mer vanligt väntandes på att kollegorna ska hitta det jag delat. därför är det här en viktig bok.

Vad tar jag då med mig från boken utom en lärarglädje som jag skulle behöva möta mer av?

  • I minuts samtal  – organiserade samtal, men korta.

Tanken är att uppmuntra eleverna att prata med varandra – om undervisningens innehåll. Jag vill bli bättre på att uppfatta det eleverna pratar om och om småpratet de emellan kanske ÄR om min undervisning och inte något annat.

  • Att fånga eleverna och få koll på det de har lärt dig. Egentligen drömmen om exittickets i olika former.
  • Rubrik, tre begrepp, en undervisande mening och en källa.

Det här gick jag i gång på  – hur roligt är det inte att ha rubriker på sina lektioner! Ser också att det blir en win-win – jag har fått tydligt för mig vårt innehåll och eleverna möts av något som gör de nyfikna direkt.

Kul att ha läst och berikats av den här boken. Nu gäller det att i en verksamhet som inte direkt är anpassad till att ge dessa förutsättningar jobba för detta. Testa – pröva mig fram.

Pedagogiskt mod – men också lärarkraft i form av tid. Den ekvationen.

Läraryrket är världens viktigaste yrke.

Fröken Linda