Sparad i Uncategorized

Tankar om elevaktivitet och att synliggöra

Jag arbetar mycket med att förbereda, göra mallar och att ha en undervisningsblogg just nu. Min styrka är tydligheten. Målet är bättre synliggörande, speciellt av läsning och skrivandet och jag måste bli bättre på genuint elevaktiva lektioner.

I bland blir det tröttsamt att driva och att få i gång en grupp, jag ska ärligt erkänna att det är inte lätt. När vi läser skönlitteratur är det en enorm hjälplöshet och ovana eleverna ska överkomma. Att be elever läsa en bok på 4-5 veckor med tydligt uppdelade läsmål är svårt idag. I dag förklarade jag, inte så psykologiskt kanske, att i år 7 resp. 9 är det ett grundläggande ansvar och ett krav att läsa hemma och ta ansvar för det. I skolan, på mina lektioner, vill jag ägna tiden åt att dela läsandet med eleverna på olika sätt. Det jag vill göra åt är analysen, den som görs bäst tillsammans. Tänker jag fel? Kollegorna tycker jag ställer för höga krav. Gör jag det? Hur ska jag kunna sänka dem?

Har inlett ett arbete med att prova att skapa skrivmallar, har gjort ett första försök. Vill utveckla eleverna språk. Uppgiften var att ta reda på fakta om en författare och utifrån den skriva en kort text utifrån några frågor. Vi arbetade med kunskapskraven om att sätta in ett verk och dess upphovsman i ett historisk och kulturellt perspektiv. Skrivmall var nytt för många, så den var ett experiment. Ett fåtal använde den riktigt bra, en del andra provade. I slutet av lektionen frågade jag om de hade tyckt att uppgiften var tydligt – Ja.

Frågan är: Var detta väl förberett? Var det så synligt och tydligt som det sig bör? Det är väldigt mycket tid i förarbete och det jag har för ögonen är att göra eleverna medvetna om sitt ansvar. Den här lektionen tyckte jag faktiskt att det till övervägande delen kändes meningsfullt att ha förberett så noga.

Det är dock farligt nära att även skolan och inlärningen antar ett curlande perspektiv. Jag saknar drivet och intresset som kommer mer spontant. Det är mycket tillrättaläggande och trixande. Skolan kommer aldrig klara sitt uppdrag med det enormt långtgående krav vi ska leva upp till i dag. Nåsta gång någon nämner att skolan ska göra något utan att nämna att det ens ska förutsättas ett föräldraansvar blir jag nästan tokig. Vi kan inte ta hela det sociala, uppfostrande ansvaret hela tiden. Vi ska fostra samhällsmedborgare, det är inte barnuppfostran som avses.

En annan del av vårt uppdrag är att på två år eller mindre få en elev att samtidigt lära sig svenska och engelska på en nivå som kräver nio år i skolan för dem som har svenskan från början. Vi kan komma långt och ska sikta högt, men är det värdigt att ställa de kraven på de barnen? Jag har tre eller fyra sådana elever i en i övrigt svag klass och jag undervisar alla ensam på engelsklektionerna. Den ekvationen är svårlöst. Jag har INTE tappat mitt eget hopp om att jag är bra på det jag gör och jag vill hela tiden bli bättre, men utifrån är kraven nästan löjeväckande höga.

Mitt främsta mål just nu är att eleverna måste ta större ansvar, bli mer aktiva i att hjälpa varandra. Jag ska fundera på vad eleverna kan bli mer delaktiga i. De flesta moment jag gör som blir elevaktiva (utom skrivande) blir bra. Jag måste ändra mitt eget tänk också. En elev skrev: ”det känns som att många kommer att behöva stöd i år och då måste vi nog börja hjälpa varandra bättre också” Det blir min devis.

Jag vill inte vara småskolefröken på högstadiet helt enkelt.

Fröken Linda

Annonser

Författare:

Bloggare, läsare och lärare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s