Sparad i Uncategorized

Ett omfattande uppdrag. En omfattande skolplikt. #BLOGG100

Får mig ständigt nya tankeställare.

Jag får i bland en känsla av att skolan håller på att bli en samhällets sista utpost för att försäkra att barn är omhändertagna i rimlig omfattning. Med detta menar jag att de elever som slukar resurser, energi, sociala och uppfostrande inslag och arbetstimmar blir fler. Det handlar om asocialt beteende, att inte kunna anpassa sig till samhällets/skolans regler, i vissa fall utgör de ett ständigt orosmoment eller rent av ett kränkande inslag i vardagen. Värderar inte barnets beteende här, de är barn. De är ofta fruktansvärt utsatta.

Vi vuxna upprätthåller regler, sanerar klotter, sitter i omfattande möten, dokumenterar ihjäl oss dagligen. Ingenting händer. Inget hjälper. Föräldrar i skolan, på lektion i samtal. Åtgärdstrappor att fylla i och ytterligare dokumentera. Enda respons: skolplikten. Lärare har inte tid att planera och följa upp undervisningen till de barn som på pedagogiska grunder har svårigheter. Elevassistenter blir mer av barnvakter och alla är vi pseudopsykologer.

Personalen på skolan vill vara där och hjälpa. Föräldrar, samhälle, socialtjänst och elevhälsa, BUP och andra instanser finns ofta inte där. De har resignerat alternativt kapitulerat. Tar inte alls det sociala eller professionella ansvaret. Jag personligen anser att alla ska gå grundskolan och att alla ska ha sin plats i den precis som de är, men jag accepterar inte att ropa på hjälp rakt ut i tomma luften, inte heller att se vårdnadshavare och skolledare som gör detsamma. Vad är det som är så svårt?

Kvar i klassrumsdörren vid starten av varje lektion, ensam, står läraren. Läraren som varje dag ska upprätthålla undervisningen och skolplikten. Det blir vi som får ta emot barnen exakt i det skick föräldrar väljer att lämna dem till skolan. Lektionen efter stor konflikt eller dagen efter en gråtattack, med eller utan middag eller frukost. Vi kan under inga omständigheter välja till eller bort. Vi står i stället där och är den sista utposten. Hur länge ska vi orka stå där  – ständigt pigga, glada, fulla av tålamod, nya chanser – med vår pedagogiskt perfekt planerade lektion med synligt lärande?

Sanningen är ju den att alla kallt räknar med att vi ska stå kvar – för det är ju skolplikt och ingår i vårt uppdrag. Jag kommer stå där i morgon och jag vet att det gör skillnad.

Fröken Linda

Annonser

Författare:

Bloggare, läsare och lärare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s