Sparad i Fröken Linda funderar, Läsning

Litteraturkanon = rött skynke?

Jag har följt den återkommande debatten angående en litteraturkanon, en lista med litteratur våra elever ska ha läst under sin skoltid (jag fokuserar på grundskolan åk 7-9 här).

Debatten är helt felvriden – det centrala innehållet innehåller inga svenska värderingar. Det kanske inte politiker kan/ska veta. Däremot blir jag förvånad att inga lärare inser att vi kanske ska börja se detta som ett verktyg som vår profession kan ta kommandot över – en lista med rekommenderad läsning – kalla det en litteraturkanon om ni vill.

I det centrala innehållet för svenska åk 7-9  i LGR 11 står följande: ”Skönlitteratur för ungdomar och vuxna från olika tider, från Sverige, Norden och övriga världen. Skönlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor. Lyrik, dramatik, sagor och myter.

Vore svårt att påstå att någon har ens gjort en lillfingerrörelse för att begränsa urvalet. Detta är svensklärares utgångspunkt. Resten är helt beroende av bildning, utbildning och till viss del  – den egna läsbakgrunden och läsintresset. Jag pluggade till lärare och blev klar 2002. 25p tror jag var LITTERATUR och det var inte ens akademiska poäng fullt ut, eftersom didaktiken ingick. Tror vi verkligen att detta medför att varje enskild svensklärare behärskar det som ska täckas in enligt citatet ovan?

Det var KD:s Ebba Busch Thor denna gång som väckte frågan, det var L, då FP, förra gången, det blir ett annat politiskt parti nästa gång… och vi lärare blir kränkta och upprörda. Över vad? Jag kan min kursplan och min litteratur. Gillar, nej, ÄLSKAR, att arbeta med litteratur med eleverna.

Varför tar inte vi bollen? Det blir inte politikerna som knåpar i hop den här imaginära listan heller  – det blir vår professions uppdrag. Det räcker att följa trådar på FB med svensklärare som i oavbrutet ber om litteraturtips och planeringar – helst helt färdiga – i olika grupper. Vi saknar riktning och likvärdighet även i litteraturundervisningen. Den styrs i dag förutom skolans budget, av:

  • Den svensklärare som läser mest och troligen har jobbat längst på skolan
  • Den litteratur som finns på skolan inkl. planeringar att ta godbitar av
  • Den lärare som har högst ambitioner och som läser utanför sitt yrke
  • Den lärare som har fortbildat sig i att läsa skönlitteratur med elever utöver lärarutbildningen

Framtiden ser ut som följer:

  • Lärare har inte tid/resurser till fortbildning och att läsa litteratur då vår arbetsbörda troligen ökat med minst 30% de senaste 15 åren.
  • Läraryrket har slutat vara ett kall för kulturtanter som jag, som har ett genuint intresset för litteratur.
  • Generationerna som kommer har läst betydligt mindre litteratur än lärare någonsin har gjort tidigare. Samma kommer att gälla eleverna.

Ska vi då verkligen moralisera och anse det fel att det finns en lista hopplockad av professionen med rekommenderad läsning? Den listan måste dessutom inte enbart täcka in ”svenska värderingar” (maken till snömos) utan ett gediget urval av ALLT det som ska täckas in enligt citatet ovan.

Jag är rädd för att lärare i framtiden inte kommer att rynka pannan och fundera på huruvida just den gruppen ska läsa Möss och Människor eller Hemsöborna. Det kommer inte vara så att den medellärare eleverna möter med intresse varje (påtvingad) ferie läser ungdomsböcker eller klassiker.

Nej, det kommer att handla om att läsa ÖVERHUVUDTAGET. Lärare som är som jag, riktigt intresserade av litteratur har ett läsmotstånd/en läsovana att arbeta med/mot som inte handlar om VAD jag väljer att läsa utan om ATT LÄSA.

Jag tror att idén om en lista med litteratur indelad i kategorier som är rekommenderad läsning och utgår från det centrala innehållet är bra. För min del skulle den säkerligen öppna ögonen för verk jag inte har läst, eller arbetat med. Jag skulle ha ett tydligt urval. Inbillar mig att det blir tydligare/mer likvärdigt för eleverna också.

Vilken är egentligen friheten vi skulle förlora? Det vi har förlorat är möjligen en del av kampen om det självklara att läsa överhuvudtaget.

Skolan måste kunna hålla högre likvärdighet och kvalitet än i dag  – vi behöver troligen inte mer av individuella spår utan mer av ett gemensamt spår med högre krav och större likvärdighet. Detta gäller även litteraturen.

Fröken Linda

 

Annonser

Författare:

Bloggare, läsare och lärare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s