Sparad i Fröken Linda funderar

Utopi & verklighet

Jag har i sommar läst om kursplanen i svenska, enbart, och det genererar en del tankar. Vet inte om jag är negativ eller positiv, men lutar åt att LGR 11 är en hyfsat misslyckad kursplan.

Svenskämnet har 26 mastiga punkter i det centrala innehållet och ca 16 kunskapskrav som var och ett är omfattande och är tolkningsbart. Bara att ta sig igenom alla typer av skönlitteratur som ska läsas (och bedöma detta) tar i sig all tid om det ska göras ordentligt. LGR 11 har också ett kapitel 2 om värdegrund som också är omfattande och jag ska blogga specifikt om detta.

Eleverna är i skolan mindre än halva året (178 dgr) och mindre än 20-25% av tiden ett dygn på vardagarna. Svenskämnet har 180 minuter i veckan. De veckor det faktiskt är lektioner rent reguljärt.

Det är förutsättningarna. De är lika för alla och jag ser egentligen inte detta som problemet. Det är förvisso mindre än de flesta andra länder. Det är bara det att de här förutsättningarna inte står i någon proportion alls till det som förväntas av oss lärare, eller av skolan.

Vi ska ha huvudansvar för så mycket att det faktiskt tenderar att bli skrattretande. Svenskämnet ska utbilda perfekta läsare, retoriker, författare och allt detta på den lilla tid eleverna faktiskt är i skolan. Utöver detta kommer käcka tillrop om mer lek i skolan, mer spelande, mer HBTQ-kunskap, mer om vardagsekonomi. Vad lär sig barnen i skolan? De kan ju inte stava! Nej – för den lektionen skulle vi prata om mobbning och psykisk ohälsa och att det kan vara kränkande att skolmaten inte var helt varm just i dag.

Nu raljerar jag väldigt. Jag påtalar detta för den som inte ser ironin. Det jag är ute efter här det är att ingen verkar vilja, kunna eller tar mandatet att styra upp i vad skolans EGENTLIGA uppdrag är.

Samhället har förändrats och troligen de krav det omgivande samhället har också. Det är fullt naturligt, men då behöver skolan utrustas enligt dessa krav. Yrkesgrupper som socialtjänst, polis, psykologer, skolvärdar och administrativ personal bör finnas på skolan. Där de barn de vill nå och behöver nå tillbringar sina dagar. Ska skolan ta det sociala ansvaret måste de yrkesgrupperna komma till skolan inte tvärtom.

Mitt uppdrag har blivit för stort. Det är det enda jag vet. Jag är ingen maskin som orkar vara i gång 24h, eller som är utbildad tvärvetenskapligt. Jag älskar ungdomar, mina ämnen och skolan som institution. Men det hinner jag knappt uppleva som min arbetssituation ser ut i dag. Försvarsmekanismen blir att dra sig undan, bli som de som inte brinner längre utan sparar på sig.

Skolan måste förändras, men jag gillar inte den riktning det tar i dag. Jag vill kombinera något modernt med den klassiska och värdefulla bildningstanken. Jag drömmer också om att få bort orden FÅ, ERBJUDAS; GES och GARANTERAS  – dessa inaktiva, passiva ord. För mig är kunskap dynamisk, levande och ömsesidig.

I väntan på detta arbetar jag hemma med att förbereda nästa termin – eftersom jag vet att jag måste, men också för att jag vill.

Fröken Linda

Annonser

Författare:

Bloggare, läsare och lärare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s