Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt, Lästips

Lärarens återkomst

Syftar inte på min återkomst  – jag har varit här hela tiden. Bloggen har vilat av tidsbrist. Nej, jag har läst boken Lärarens återkomst – från förvirring till upprättelse av Jonas Lindroth.

Vi börjar från början. Jag köpte den här boken efter att ha läst om den på sociala medier och den lät intressant och lite i linje med mina funderingar.

Jag är lärare och inte professor och har bara med mig insikten/magkänslan att på bara ett femtontal år har det hänt saker med mitt yrke jag inte helt stöttar. Det är systemfel och Linderoth lindar inte in sin kritik av konstruktivismen och ”eleverna ska äga sitt lärande”. Det vet alla lärare att det är få elever som klarar av, det är därför mitt yrke finns.

Jag tänker inte analysera alla strömningar och idéer här för det är inte vad den här boken mest har gett mig. Jag kan en del om den teoretiska bakgrunden till våra läroplaner och till den ideologi som svenska skola har styrts in på. Är ofta kritisk dessutom. Nej, detta var inte behållningen. Behållningen var att känna igen mig i beskrivningar av läraryrkets nuvarande absurda situation och i det som Lärarhögskolan förmedlar som ger mig mest. Det är skrämmande läsning, det är pinsamt och ovärdigt en kunskapsnation. Inget mindre än så.

Mest berörs jag av beskrivningen av hur äldre, erfarna och DUKTIGA pedagoger har behandlats när de stått upp för sina erfarenheter. Erfarenhet respekteras inte, genomgångar är alltid onödiga och TÄNK på att ingen orkar ens lyssna. Det kallas lärarledd undervisning.

Det händer aldrig att någon chef eller rektor eller så frågar hur det går i mina ämnen, utan allt handlar bara om att arbetslagen ska vara något som vakar över barnen och deras sociala utveckling och att alla mår bra och att vi samarbetar” (s.80)

I ett arbetslag med som samlar lärare med väldigt skilda ämnen saknas ett gemensamt kunskapsfält. Det man däremot delar är sina erfarenheter av eleverna. Deras trivsel och sociala aspekter av deras liv blir kollegornas minsta gemensamma nämnare /…./ Det betyder att ämnesinnehållet inte får en naturlig plats i lärarens vardag. Skolan blir social omsorg med pedagogiska förtecken stället för att vara pedagogisk omsorg med sociala förtecken” (s.80).

Exakt så! Denna SO-lärare och författaren beskriver exakt det jag saknar allra mest, egentligen hela tiden – mitt ämne? Mina ämneskollegor? NÄR pratar vi pedagogik? Detta är skolans största och allvarligaste systemfel. Boken beskriver detta nästan hjärtskärande i delar och det är inget annat än skamligt hur äldre lärare behandlats och har sett sina förutsättningar försämras.

En annan märklig sak är att ingen frågar efter resultat och statistik. Inte ens NP analyseras genomgående. Vad har hänt?

Det var bra att som lärare läsa den här boken och den ger mig lite revolutionslusta. Det hänger på oss, individerna. Organisationen verkar vi inte rå på i nuläget.

Vi har världens bästa och viktigaste yrke, det fortsätter jag att hävda.

Fröken Linda

Annonser

Författare:

Bloggare, läsare och lärare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s