Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Läget i skolan?

Har läst skolverkets lägesbedömning 2017 och det är intressant läsning, men jag blir inte ett dugg överraskad.

Några punkter i sammanfattning ur rapporten

SKOLVERKETS BEDÖMNINGAR

• Huvudmän och rektorer behöver ge lärarna bättre förutsättningar att erbjuda en undervisning av hög kvalitet som möter alla elevers behov.

• Huvudmän och rektorer måste i högre grad säkerställa att särskilt stöd ges skyndsamt och att stödet utformas utifrån elevens behov.

• Många huvudmän och rektorer behöver utveckla sina rutiner för barns och elevers övergångar inom och mellan skolor och skolformer.

• Huvudmännen bör organisera elevhälsan så att skolan bättre kan möta elevernas behov.

Utöver detta kan jag läsa om lärare som flyr yrket och en stressig arbetssituation. Om elever som börjar skolan sent i åldrarna utan något språk överhuvudtaget. Jag har valt lite annat fokus – stödet, främst i de lägre åldrarna.

Skolverket gör som sagt en lägesbedömning. Önskar att detta kom med en lista på konkreta förslag: tex bör elevhälsan i kommunen också ge rektor korrekt pengapåse (om detta behövs i form av elevassistent, stöd av speciallärare/liten grupp) till den av dem föreslagna stödinsatsen.

 

Vi behöver en målinriktad punktmarkering av elever från förskola, förskoleklass, åk 1 – INGEN lämnar förrän det sitter. Läsa, skriva/stava och räkna.

Under tiden: Jag kommer kämpa med anpassningar till jag trollat in mig i ett grått dis av trötthet. Hur många läsovana elever tillgodogör sig en svårare text på djupet? Ska vi i åk 9  ta bort det mer komplexa stoffet?

Jag skuldbelägger inte lärare i de lägre åldrarna. Men – huvudmän och skolledare som INTE låter eleverna lära sig läsa, skriva och räkna i en snål organisation där det inte organiseras någon målinriktad uppföljning. Det är ett svek. Det går att identifiera de här eleverna.

Rätt stöd i rätt tid med höga och tydliga förväntningar/krav även på eleven. Vi kan hjälpa de att lyckas. I tid.

Fröken Linda

Annonser
Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Ämneskunskaperna – bör de inte prioriteras?

Har i dagarna fört fram starkt internt på min egen skola att vi helt behöver ändra vårt fokus och få tid till kunskaper, lärande och bedömning. Explicit och VÄLPLANERAD undervisning, Det skaver i lärarsjälen när jag inte kan planera och följa upp min undervisning. Jag har säkert en del att arbeta på och effektiviteten hos mig månne vara ett utvecklingsområde, men i ärlighetens namn stavas mycket av lösningen medveten styrning och organisation.

Läser en intressant intervju i Pedagogiska Magasinet nr 2 Maj 2017  som tangerar detta ämne.  Joakim Krantz, lektor vid Linnéuniversitetet har skrivit en bok om dokumentationsstyrning och konsekvenser av detta. Lärare har gått från undervisare till redovisare. Vad får detta för konsekvenser?

Att behöva redovisa och dokumentera allt i en process ”när lärare att planera och genomföra undervisningen kan priset bli att läraren slutar utveckla sin pedagogiska och didaktiska kompetens” senare menar han att ”…allt man gör måste gå att bedöma på ett enkelt sätt annars finns risken att bli ifrågasatt”. Det finns enligt artikeln som bygger på en studie lärare som menar att det redan i viss utsträckning finns en sjunkande kunskapsnivå hos lärare.

Det som händer är en form av självreglering och i den tas det svårmätbara bort, detta är en förenkling och en försämring av kvalitet. Han menar att det är inte synliggörandet och redovisandet i sig som är problemet utan att med tappet i förtroende för lärarkåren blir dokumentationen ett sätt att slippa bli ifrågasatt ”hålla ryggen fri”. Det är det som leder till att lärare endast tar in moment som är enkla och tydliga att bedöma. Respekten och hantverket i det svårbedömda är det troligen bara de mest erfarna lärare som byggt upp.

Jag tror detta kan leda till allvarliga kunskapsförluster i vår profession. Nya lärare börjar sin karriär i yrket med att bli ifrågasatta, av alla, inklusive sin egen skolledning. Uppgifter måste bokföras och motiveras in i minsta detalj. Gör du något utanför, är det inte dokumenterat så är fältet öppet för alla att ifrågasätta. Vet inte om 13 år i detta yrke räcker för att bli ”erfaren” men det är ett dilemma som exploderat senaste 5 åren och jag är kritisk till att min profession inte har det förtroende vi borde ha.

Dokumentationen är en pappertiger som slukar all kreativ tid att planera tydlig och bra undervisning med all vad det innebär. Lärplattformar, matriser och veckobrev, veckoplanering – helst hela tiden – har inte lett till ökade kunskaper hos eleverna. Framförallt inte hos de elever som aldrig läser sina återkopplingar. Vårdnadshavare som tar del av allt detta kan inte rimligtvis begära att de ska se allt, eller förstå allt som pågår i skolan i en fyrkantig portal. Kunskap ÄR inte kommer ALDRIG att bli anpassad till en matris i en lärplattform. Den kan vara bra till mycket, men förväxla inte dokumentation med kunskap och lärande.

Dokumentation är såklart en del av yrket jag har. Jag är duktig på information. Mina elever får hög kvalitet i detta också. Jag kan bedöma. Jag gör alltid mitt bästa med det jag har tid för. Men 40h administration och 19h lektioner/veckan är inte rimligt.

Vi ska också vara medvetna om att det sker på bekostnad av min egen ämnesutveckling. Min tid att läsa pedagogisk litteratur, min tid att i lugn och ro studera det där kunskapskravet och hur jag ska bena ut det, min tid att ta fram elevexempel och min tid att göra själva bedömningarna. Vi är fångade i en bur av pappertigern.

Vi behöver få lugn och ro, högt förtroende och skoledningar behöver fokusera på att resurser och förutsättningar att följa skollagen är på plats.

Till sist vill jag som alltid hävda att läraryrket är världens bästa yrke.

Fröken Linda