Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Fokus – på vad? Krönika vecka 45

Det faktum att jag inte haft mental kraft över till bloggande säger allt som behövs om arbetssituationen. Nåväl, den kan inte jag ändra. Det jag tänkte ändra på är att börja publicera en ”krönika” över varje vecka och lite om vad som sker.

Veckans ord har varit handlingsplaner, tillgänglighet och litteratur.

Det är halvtermin kommet. Denna vecka har varit full av administrativa sysslor som för oss allt längre i från kärnan. Konstaterar igen att systemet inte hanterar alla uppgifter som pumpas in i ett sedan länge överbelastat system. Det senaste är handlingsplaner och extra anpassningar (de har alltid funnits i vår professionalitet, men den litar ingen på längre så nu skriver vi ner ALLT vi gör). Det kommer att gå tills systemet sprängs eller kollapsar och då lovar jag att det påtalas att vi lärare skulle ha gjort mer. Detta är den bittra sidan av veckan och det är alltid den del som sker utanför klassrummet.

Litteraturen har varit oasen i öknen. Är den inte alltid det? Jag läser SMS från Soppero av Ann-Helén Laestadius i åk 7, Pojkarna av Jessica Schieauer i åk 8 och Herr Arnes Penningar av Selma Lagerlöf i åk 9. Det blir diskussioner, analyser och ”mitt första intryck” och det är bara SÅ roligt.

När jag läste högt ur Herr Arnes Penningar var det andäktigt tyst och eleverna lyssnade på denna makalösa berättelse skriven 1904. Lektionen efter anländer de med boken i högsta hugg och vi fortsätter att läsa om hemska brott och om hämnd. Nu ska vi analysera språk och det fantastiskt övernaturliga i denna sagoliknande berättelse.

Pojkarna bjuder på diskussioner om kön och bemötande, olikheter och könsroller. Eleverna får höra starka beskrivningar av trakasserier och den rädsla och ångest som finns inför att bli kvinna med allt det innebär. Vi läser högt och eleverna pratar om det läste. Vi berör också #metoo lite kort. Nu ska de skriva ”mitt första intryck”.

I åk 7 blir det läsning, jojkande och diskussioner om språk och vad det innebär för ens identitet. Just nu är eleverna nyfikna på mötet mellan Agnes och Henrik. Vi lyssnade också på radioteatern och Maxida Märaks underbara inläsning och hennes jojk.

Njuter. Då äntligen hittar jag mitt varför. Mitt jag som lärare finns i litteraturen, i det som kan fångas bara där.

Det tredje var tillgänglighet. Tänker inte säga att jag lär kollegorna nya saker för jag hinner inte ens dricka kaffe och prata med dem. Men – jag har laminerat kort som är gröna på en sida och röda på en sida. Eleven har detta på sin bänk och när den röda sidan är uppe försöker jag vara till hjälp. Det ökar lugnet när 30 elever i ett trångt klassrum behöver en liten pedagogs uppmärksamhet. Mina mini-whiteboards kom också fram och det blev ett elevaktivt läxförhör.

I klassrummet finns ögonblick. Ögonblick när allt som är söndersnålat och bortrationaliserat försvinner.

Utanför denna bubbla råder stress, brist på det mesta. Ändlösa möten om  – ja vad? Inte det pedagogiska i alla fall. Det hinner vi inte ha åsikter om eftersom vi bara släcker bränder utan brandsläckare.

Nästa vecka fortsätter verksamheten i världens viktigaste yrke under förutsättningar som signalerar precis tvärtom.

Fröken Linda

Annonser
Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Efterlysning: Pedagogik och professionalitet.

Reflekterar efter uppstarten av terminen och hamnar alltid i tankar om vad min profession egentligen har hamnat i för situation. Vilket värde tillskrivs kärnan i det vi gör? Detta är ingen analys av min skola enbart och åsikterna är mina, ingen annans.

Under veckan som gått har vissa frågor besvarats och några saker i rätt riktning som involverar andra yrkesgrupper än lärare är på gång. Dilemmat är att den mängd frågor som återstår är oändlig och många av en art att de påverkar min förmåga att planera min undervisning. Inbokade fasta aktiviteter, andra saker skolan organiserar – de lösa trådarna snubblas över vart jag än kommer. Allt avstannar. Handlingskraften dräneras.

Hur kommer det sig att pedagogiska samtal och planering under lärares dyrbara första vecka inte ryms? Jag har inte haft ett rimligt konstruktivt möte med mina ämneskollegor för vi har mest letat delade dokument samt fastnat i schemat och att vi knappt har getts chans att ha regelbundna inbokade möten. I mitt fall får jag dela mig och ta tre möten för mina två ämnen.

Var finns undervisningen? Metoderna vi ska dela för att ta reda på och undersöka elevernas lärande? Frågorna och utmaningarna eleverna ska möta? Vem har frågat om vad mina elever ska få möta för spännande projekt den här terminen i mina ämnen? Hur har jag fått veta vad mina andra kollegor har för tankar? Var kan vi mötas? Vilken är vår pedagogiska vision detta läsår? Vet inte. Inte ens vi tre ämneskollegor vet när vi ska mötas.

Skolan har dränerats på reflektion och kraft. Efterlyser professionaliteten och pedagogiken?

Min drömbild av en skolstart för professionen är långt borta, längre bort än någonsin faktiskt. Gäller att njuta den tid jag har med eleverna och hoppas att ingen av de synar min bluff. De är så välkomna som kraftkälla.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Undervisningen mellan oss

En pedagogisk bok av värde hanns med denna sommar. En evig inspiratör i skolvärlden: Ann-Marie Körling.

Boken är som att föra ett bra, konstruktivt samtal med en kollega. Allvarligt talat är det en svår konst – jag för mest kollegiala samtal hyperventilande och letandes efter dokument eller mer vanligt väntandes på att kollegorna ska hitta det jag delat. därför är det här en viktig bok.

Vad tar jag då med mig från boken utom en lärarglädje som jag skulle behöva möta mer av?

  • I minuts samtal  – organiserade samtal, men korta.

Tanken är att uppmuntra eleverna att prata med varandra – om undervisningens innehåll. Jag vill bli bättre på att uppfatta det eleverna pratar om och om småpratet de emellan kanske ÄR om min undervisning och inte något annat.

  • Att fånga eleverna och få koll på det de har lärt dig. Egentligen drömmen om exittickets i olika former.
  • Rubrik, tre begrepp, en undervisande mening och en källa.

Det här gick jag i gång på  – hur roligt är det inte att ha rubriker på sina lektioner! Ser också att det blir en win-win – jag har fått tydligt för mig vårt innehåll och eleverna möts av något som gör de nyfikna direkt.

Kul att ha läst och berikats av den här boken. Nu gäller det att i en verksamhet som inte direkt är anpassad till att ge dessa förutsättningar jobba för detta. Testa – pröva mig fram.

Pedagogiskt mod – men också lärarkraft i form av tid. Den ekvationen.

Läraryrket är världens viktigaste yrke.

Fröken Linda

 

 

 

Sparad i Detta har hänt, Fröken Linda funderar

Debattartikel publicerad

Inleder med att utbrista i ett lyckligt ”vilken sommar det har varit”!

Lite stolt är jag att min egenhändigt skrivna text nu är publicerad i Skolvärlden, Lärarnas Riksförbunds tidning. Tycker det är OK att skryta lite på min egen blogg.

Det är viktigt att vi lärare syns i debatten, även om detta hade mest lärare som målgrupp såklart. Texten är lite omarbetad men finns redan här på bloggen.

Länk: Är digitala nationella prov lösningen?

Återkommer med lite annat här på bloggen nu när det är dags att väcka liv i de små grå hjärncellerna.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar

Digitalisering av NP

Det är ett omfattande arbete på gång med att digitalisera de nationella proven och det är inget konstigt, en naturlig utveckling.

Skolverket har genomfört en förstudie där 700 elever genomfört proven digitalt. Nu finns det en lagrådsremiss om att uppsatsdelarna i svenska och engelska ska vara digitala från höstterminen 2018, om lagförslaget går igenom. Remissförslaget tar också upp vilken betydelse vid betygssättning proven ska ges, att de ska anonymiseras samt att någon annan än den betygssättande läraren ska vara ansvarig för betygsättningen av proven.

Problem med läckta prov, larmen om fusk och dålig hantering av de på papper är en fråga jag lämnar utanför detta. Det är en lärarnas professionalitet som ska visa den respekt som behövs för provens genomförande och hanteringen av dem. Det är rektor som ska ge de förutsättningar som krävs. Själv har jag inget emot de nationella proven, de är ett bra verktyg i min betygsättning.

Nej, proven i sig är inte problemet. Digitalieringen av proven var bara en tidsfråga. Jag bedömer inte heller i dag de prov mina elever skriver, det gör en kollega. Jag låter redan i dag provet utgöra en del av min slutliga betygssättning. Jag följer alla instruktioner till punkt och pricka. Vilken tid kommer jag att tjäna som inte en kompetent skolledning kan ordna?

Jag ser framför mig att proven skickas i väg, men att resultaten på något sätt kommer mig tillhanda och ska utgöra en del av min betygssättning. Då uppstår nästa dilemma. Lärare i dag har en utmaning i det låga förtroende som finns för professionen. Det möter jag också. Nu hamnar jag i en situation där jag ska betygsätta som innan, men jag ska inte betygsätta de nationella proven.

På vilket sätt underlättas min bedömning? På vilket sätt ökar förtroendet för mig som betygsättande myndighetsutövare? Vilken position har jag att sätta ett lägre betyg än det satts externt? Hur görs det tydligt att det är kanske hälften av kunskapskraven som prövas på de nationella proven? Hur ändrar detta det sätt jag behöver bedöma i övrigt? Ett sätt kan vara att de nationella provens betyg och betygsättande lärares betyg redovisas separat på slutbetyget i åk 9.  Det här är inga enkla frågor och de måste vi lösa.

Det öppnar sig en gråzon här och det är jag/vi lärare som hamnar direkt i skottlinjen. Jag tror inte detta överhuvudtaget kommer tillrätta med problemen vi har med förtroendet för oss lärare.

Gärna digitala, externt rättade prov, men det är inte det som är det primära problemet i lärares betygssättning. Det är kunskapskraven och arbetsbördan.

Fröken Linda

 

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Läget i skolan?

Har läst skolverkets lägesbedömning 2017 och det är intressant läsning, men jag blir inte ett dugg överraskad.

Några punkter i sammanfattning ur rapporten

SKOLVERKETS BEDÖMNINGAR

• Huvudmän och rektorer behöver ge lärarna bättre förutsättningar att erbjuda en undervisning av hög kvalitet som möter alla elevers behov.

• Huvudmän och rektorer måste i högre grad säkerställa att särskilt stöd ges skyndsamt och att stödet utformas utifrån elevens behov.

• Många huvudmän och rektorer behöver utveckla sina rutiner för barns och elevers övergångar inom och mellan skolor och skolformer.

• Huvudmännen bör organisera elevhälsan så att skolan bättre kan möta elevernas behov.

Utöver detta kan jag läsa om lärare som flyr yrket och en stressig arbetssituation. Om elever som börjar skolan sent i åldrarna utan något språk överhuvudtaget. Jag har valt lite annat fokus – stödet, främst i de lägre åldrarna.

Skolverket gör som sagt en lägesbedömning. Önskar att detta kom med en lista på konkreta förslag: tex bör elevhälsan i kommunen också ge rektor korrekt pengapåse (om detta behövs i form av elevassistent, stöd av speciallärare/liten grupp) till den av dem föreslagna stödinsatsen.

 

Vi behöver en målinriktad punktmarkering av elever från förskola, förskoleklass, åk 1 – INGEN lämnar förrän det sitter. Läsa, skriva/stava och räkna.

Under tiden: Jag kommer kämpa med anpassningar till jag trollat in mig i ett grått dis av trötthet. Hur många läsovana elever tillgodogör sig en svårare text på djupet? Ska vi i åk 9  ta bort det mer komplexa stoffet?

Jag skuldbelägger inte lärare i de lägre åldrarna. Men – huvudmän och skolledare som INTE låter eleverna lära sig läsa, skriva och räkna i en snål organisation där det inte organiseras någon målinriktad uppföljning. Det är ett svek. Det går att identifiera de här eleverna.

Rätt stöd i rätt tid med höga och tydliga förväntningar/krav även på eleven. Vi kan hjälpa de att lyckas. I tid.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Ämneskunskaperna – bör de inte prioriteras?

Har i dagarna fört fram starkt internt på min egen skola att vi helt behöver ändra vårt fokus och få tid till kunskaper, lärande och bedömning. Explicit och VÄLPLANERAD undervisning, Det skaver i lärarsjälen när jag inte kan planera och följa upp min undervisning. Jag har säkert en del att arbeta på och effektiviteten hos mig månne vara ett utvecklingsområde, men i ärlighetens namn stavas mycket av lösningen medveten styrning och organisation.

Läser en intressant intervju i Pedagogiska Magasinet nr 2 Maj 2017  som tangerar detta ämne.  Joakim Krantz, lektor vid Linnéuniversitetet har skrivit en bok om dokumentationsstyrning och konsekvenser av detta. Lärare har gått från undervisare till redovisare. Vad får detta för konsekvenser?

Att behöva redovisa och dokumentera allt i en process ”när lärare att planera och genomföra undervisningen kan priset bli att läraren slutar utveckla sin pedagogiska och didaktiska kompetens” senare menar han att ”…allt man gör måste gå att bedöma på ett enkelt sätt annars finns risken att bli ifrågasatt”. Det finns enligt artikeln som bygger på en studie lärare som menar att det redan i viss utsträckning finns en sjunkande kunskapsnivå hos lärare.

Det som händer är en form av självreglering och i den tas det svårmätbara bort, detta är en förenkling och en försämring av kvalitet. Han menar att det är inte synliggörandet och redovisandet i sig som är problemet utan att med tappet i förtroende för lärarkåren blir dokumentationen ett sätt att slippa bli ifrågasatt ”hålla ryggen fri”. Det är det som leder till att lärare endast tar in moment som är enkla och tydliga att bedöma. Respekten och hantverket i det svårbedömda är det troligen bara de mest erfarna lärare som byggt upp.

Jag tror detta kan leda till allvarliga kunskapsförluster i vår profession. Nya lärare börjar sin karriär i yrket med att bli ifrågasatta, av alla, inklusive sin egen skolledning. Uppgifter måste bokföras och motiveras in i minsta detalj. Gör du något utanför, är det inte dokumenterat så är fältet öppet för alla att ifrågasätta. Vet inte om 13 år i detta yrke räcker för att bli ”erfaren” men det är ett dilemma som exploderat senaste 5 åren och jag är kritisk till att min profession inte har det förtroende vi borde ha.

Dokumentationen är en pappertiger som slukar all kreativ tid att planera tydlig och bra undervisning med all vad det innebär. Lärplattformar, matriser och veckobrev, veckoplanering – helst hela tiden – har inte lett till ökade kunskaper hos eleverna. Framförallt inte hos de elever som aldrig läser sina återkopplingar. Vårdnadshavare som tar del av allt detta kan inte rimligtvis begära att de ska se allt, eller förstå allt som pågår i skolan i en fyrkantig portal. Kunskap ÄR inte kommer ALDRIG att bli anpassad till en matris i en lärplattform. Den kan vara bra till mycket, men förväxla inte dokumentation med kunskap och lärande.

Dokumentation är såklart en del av yrket jag har. Jag är duktig på information. Mina elever får hög kvalitet i detta också. Jag kan bedöma. Jag gör alltid mitt bästa med det jag har tid för. Men 40h administration och 19h lektioner/veckan är inte rimligt.

Vi ska också vara medvetna om att det sker på bekostnad av min egen ämnesutveckling. Min tid att läsa pedagogisk litteratur, min tid att i lugn och ro studera det där kunskapskravet och hur jag ska bena ut det, min tid att ta fram elevexempel och min tid att göra själva bedömningarna. Vi är fångade i en bur av pappertigern.

Vi behöver få lugn och ro, högt förtroende och skoledningar behöver fokusera på att resurser och förutsättningar att följa skollagen är på plats.

Till sist vill jag som alltid hävda att läraryrket är världens bästa yrke.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Inkludering. Aldrig ekonomi.

Jag ska inleda med att detta är inte ett inlägg baserat på annat än empiri från klassrum och erfarenhet. Det vill säga – det är jag som tycker.

Inkludering. Det mest olyckliga som kan hända ett begrepp/uttryck är när det missbrukas och ännu värre blir ekonomi. Det är så lätt hänt och inte sällan är det ren välvilja och en bra tanke bakom. Med detta sagt betyder inte det att det är lyckat.

Inkludering är att låta elever lyckas med de förutsättningar de har och komma så långt de kan i sin kunskapsutveckling. Det är ett demokratiskt helhetstänk och det viktiga är att helheten ska anpassas så att delarna passar in. Det är alltså ett brett begrepp som har många dimensioner. Det är väl därför det är lätt att kidnappa i fel syfte.

Den första delen i inkludering är kunskap och hjälpmedel och att med detta kunna stötta eleven på villkor som ger eleven förutsättningar att lyckas. Det kan vara att en elev med läs- och skrivsvårigheter får samma förutsättningar, men på sitt sätt. Det kan vara att dela upp uppgifter i flera delar.  Det är tydlighet och insikt i individers behov i en grupp. Tror ni har förstått poängen.

Redan detta kräver planering, framförhållning och tid. Förutsättningar att kommunicera mer individuellt är ofta viktigt också. Sådana elever har lärare minst 5-7 st i varje klass. Läs nu gärna om stycket om vad som krävs.

Den andra delen av inkludering är de elever som för att må bra i skolan behöver individuell hjälp under hela skoldagen. Att mötas av en lapp med uppgift, tid lektionen pågår eller liknande hjälper inte om inte någon agerar som elevens motor i arbetet. I drömskolan sker detta parallellt med strategiträning som successivt ökar elevens inlärningsautonomi. Medvetet arbete med att lära bort den inbyggda hjälplösheten. Sådana elever kan i en vanlig klass vara upp till tre eller fyra.

Låt oss reflektera lite logiskt: Det går inte i hop med en vuxen på 25 elever. Slut på reflektionen.

Det är billigt att elever i liten grupp/i behov av elevsassistent i stället går i en klass med 22 – 25 andra. Lätt matematik. Det är den enkla sanningen. Inkludering utan resurser kommer aldrig lyckas – det är en ekonomisk dimridå, en papperskonstruktion.

Inkludering är att elever mår bra, får lära sig på det sätt och i det lugn de behöver. Ingen elev ska tvingas vara i korridorerna för att lektionerna blir oöverstigliga med bara en extremt upptagen lärare i rummet. Ingen elev ska på en termin gå från fullt stöd till inget alls.

För att lyckas med inkludering behöver skolan se till hela gruppen  – vi pratar så mycket om individer, men kanske är det klassen/gruppen som behöver utvärderas och vara i fokus? Inkludering handlar om att helheten ska anpassas till delarna. Det betyder att undervisningen och resurserna måste kalibreras till gruppen. I dag blir det mer integrering där helheten inte förändras utan individen ska anpassa sig till en helhet som redan finns.

Vi offrar enligt mig i dag individer på bekostnad av inkludering utan resurser eller förutsättningar och då är det inte inkludering.

Vi kommer alltid ha stora behov för en liten grupp elever  – det är inte fel. Det är inte skamligt. Det är inget misslyckande. Det är inget tabu. Det är inte trolleri.

Det kostar bara pengar.

Fröken Linda

 

 

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Mitt varför.

Jag funderar en del i bland på vad det är som gör att jag helt enkelt gör det jag gör. Det är avgörande att ha ett varför.

I boken Grit berättar Angela Duckworth om passion – att hitta sin passion. Men det är inte så dramatiskt som det låter och inte helt den romantiska passion vi tänker oss heller

”Passionen för ditt jobb består av en liten bit upptäckt, följt av mycket utveckling, och sedan en hel livstids fördjupning. ” sid 120 .

Min passion är lärande och speciellt läsning. Att få medverka till att ett intresse för lärande väcks med min vägledning. DET är mitt varför.

Jag är själv en lärande människa som skriver, läser, går kurser och fortfarande upptäcker litteratur, kultur  –  utmanas av ALLT jag vill lära mig mer om. Som jag inte vet i dag. Som jag vet att jag inte vet idag, men som jag vill upptäcka. Det är verkligen upptäckt, utveckling och fördjupning.

Nu kommer jag att fokusera på att (åter)upptäcka kursplaner, förmågor, kunskapskrav som jag vet att jag måste utveckla och fördjupa min expertis om. Litteraturen jag vill läsa och lära andra om.

Jag valde att bli lärare är för att jag ville bli ruskigt bra på det – att undervisa och att lära andra. Kreativiteten och nyfikenheten och det viktiga kunskapsuppdraget. Leda elever in i ett område, vara nyfiken på vad de redan kan och sedan resa vidare tillsammans.

Jag hävdar således min rätt att KRÄVA att kunskapsuppdraget får vara mitt fokus. Det får jag återta dagligen, gång på gång – organisationen jag verkar i vill åt min tid och att den ska gå till allt annat. Det vill inte jag. Då hade jag utbildat i nästan 5 år till något helt annat.

Fröken Linda

 

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

När förberedelsetid gått upp i rök

Fortsätter på temat Be prepared, be overprepared. Tog sin början i en fråga om vilka metoder jag tycker är bäst. Metodval är jag kompetent nog att göra. Finns ett helt hav av metoder jag gillar och kan bli lätt påmind om att använda. Fortsätter dock fundera på vilka frågor vi egentligen bör ställa oss. På riktigt. Låt mig försöka beskriva

På golvet i klassrummet ser det lite annorlunda ut. Schemat ser annorlunda ut. Verklighet och krav ser annorlunda ut än i teorin. Jag kallar det för förberedelsetiden som gått upp i rök.

Jag byter klassrum och våning i bland tre gånger under en dag. Bär en tung korg med material till olika rum. Behöver starta teknik – olika projektorer och olika knep för att  få ett gammalt system att kicka i gång. Jag ska samla in mobiler alla gånger och ge de tillbaka alla gånger.

Tavlan ska vara förberedd. Individer jag behöver inkludera särskilt oavsett metod/material behöver jag ha koll på och ev. ”duka” lite särskilt för några. Vilka var sjuka/borta sist? Just det – hade tänkt bära med med 14 mini-whiteboards med pennor. Glömde det.

Jag slutade lektionen innan en trappa upp för två minuter sedan och nu har min lektion börjat för två minuter sedan. Vilken metod, hur mycket jag än vet teoretiskt att jag hade behövt duka så ser ni att ekvationen inte går i hop.

Nu hör jag: Va? Du är för ambitiös, varför behövs allt det där? Se alla elever i ögonen bara och var förresten extremt lågaffektiv, tålmodig och erbjud en fantastiskt intressant lektion a lá tex Dylan Willams.

Det är faktiskt det enda jag vill göra. Vet hur jag skulle vilja göra. Men hur? Var finns schemat som stöttar? Var är de fysiska förutsättningarna med material/utrustning?

Hur löser jag det då, superpedagogen? Nej. Det gör jag inte. Be mig inte att göra det. Jag brukar ha nödingångar som läsning i början, eller något jag klottrat snabbt på tavlan eleverna ska svara på, det kan gå. För de flesta elever. Aldrig för alla. Otillräckligheten motar jag bort till i slutet på dagen när tankar och reflektioner kommer om allt jag velat.

Så frågan bör ställas – om jag har metoder – vilka är mina förutsättningar för att genomföra de på ett bra sätt? Hur skapar vi dem?

I bland händer det. Lektionen. Det gör skillnad för mina elever. Särskilt de elever min skolledning kräver att jag ska lyckas med.

har jag världens bästa jobb.

Fröken Linda