Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Läget i skolan?

Har läst skolverkets lägesbedömning 2017 och det är intressant läsning, men jag blir inte ett dugg överraskad.

Några punkter i sammanfattning ur rapporten

SKOLVERKETS BEDÖMNINGAR

• Huvudmän och rektorer behöver ge lärarna bättre förutsättningar att erbjuda en undervisning av hög kvalitet som möter alla elevers behov.

• Huvudmän och rektorer måste i högre grad säkerställa att särskilt stöd ges skyndsamt och att stödet utformas utifrån elevens behov.

• Många huvudmän och rektorer behöver utveckla sina rutiner för barns och elevers övergångar inom och mellan skolor och skolformer.

• Huvudmännen bör organisera elevhälsan så att skolan bättre kan möta elevernas behov.

Utöver detta kan jag läsa om lärare som flyr yrket och en stressig arbetssituation. Om elever som börjar skolan sent i åldrarna utan något språk överhuvudtaget. Jag har valt lite annat fokus – stödet, främst i de lägre åldrarna.

Skolverket gör som sagt en lägesbedömning. Önskar att detta kom med en lista på konkreta förslag: tex bör elevhälsan i kommunen också ge rektor korrekt pengapåse (om detta behövs i form av elevassistent, stöd av speciallärare/liten grupp) till den av dem föreslagna stödinsatsen.

 

Vi behöver en målinriktad punktmarkering av elever från förskola, förskoleklass, åk 1 – INGEN lämnar förrän det sitter. Läsa, skriva/stava och räkna.

Under tiden: Jag kommer kämpa med anpassningar till jag trollat in mig i ett grått dis av trötthet. Hur många läsovana elever tillgodogör sig en svårare text på djupet? Ska vi i åk 9  ta bort det mer komplexa stoffet?

Jag skuldbelägger inte lärare i de lägre åldrarna. Men – huvudmän och skolledare som INTE låter eleverna lära sig läsa, skriva och räkna i en snål organisation där det inte organiseras någon målinriktad uppföljning. Det är ett svek. Det går att identifiera de här eleverna.

Rätt stöd i rätt tid med höga och tydliga förväntningar/krav även på eleven. Vi kan hjälpa de att lyckas. I tid.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Ämneskunskaperna – bör de inte prioriteras?

Har i dagarna fört fram starkt internt på min egen skola att vi helt behöver ändra vårt fokus och få tid till kunskaper, lärande och bedömning. Explicit och VÄLPLANERAD undervisning, Det skaver i lärarsjälen när jag inte kan planera och följa upp min undervisning. Jag har säkert en del att arbeta på och effektiviteten hos mig månne vara ett utvecklingsområde, men i ärlighetens namn stavas mycket av lösningen medveten styrning och organisation.

Läser en intressant intervju i Pedagogiska Magasinet nr 2 Maj 2017  som tangerar detta ämne.  Joakim Krantz, lektor vid Linnéuniversitetet har skrivit en bok om dokumentationsstyrning och konsekvenser av detta. Lärare har gått från undervisare till redovisare. Vad får detta för konsekvenser?

Att behöva redovisa och dokumentera allt i en process ”när lärare att planera och genomföra undervisningen kan priset bli att läraren slutar utveckla sin pedagogiska och didaktiska kompetens” senare menar han att ”…allt man gör måste gå att bedöma på ett enkelt sätt annars finns risken att bli ifrågasatt”. Det finns enligt artikeln som bygger på en studie lärare som menar att det redan i viss utsträckning finns en sjunkande kunskapsnivå hos lärare.

Det som händer är en form av självreglering och i den tas det svårmätbara bort, detta är en förenkling och en försämring av kvalitet. Han menar att det är inte synliggörandet och redovisandet i sig som är problemet utan att med tappet i förtroende för lärarkåren blir dokumentationen ett sätt att slippa bli ifrågasatt ”hålla ryggen fri”. Det är det som leder till att lärare endast tar in moment som är enkla och tydliga att bedöma. Respekten och hantverket i det svårbedömda är det troligen bara de mest erfarna lärare som byggt upp.

Jag tror detta kan leda till allvarliga kunskapsförluster i vår profession. Nya lärare börjar sin karriär i yrket med att bli ifrågasatta, av alla, inklusive sin egen skolledning. Uppgifter måste bokföras och motiveras in i minsta detalj. Gör du något utanför, är det inte dokumenterat så är fältet öppet för alla att ifrågasätta. Vet inte om 13 år i detta yrke räcker för att bli ”erfaren” men det är ett dilemma som exploderat senaste 5 åren och jag är kritisk till att min profession inte har det förtroende vi borde ha.

Dokumentationen är en pappertiger som slukar all kreativ tid att planera tydlig och bra undervisning med all vad det innebär. Lärplattformar, matriser och veckobrev, veckoplanering – helst hela tiden – har inte lett till ökade kunskaper hos eleverna. Framförallt inte hos de elever som aldrig läser sina återkopplingar. Vårdnadshavare som tar del av allt detta kan inte rimligtvis begära att de ska se allt, eller förstå allt som pågår i skolan i en fyrkantig portal. Kunskap ÄR inte kommer ALDRIG att bli anpassad till en matris i en lärplattform. Den kan vara bra till mycket, men förväxla inte dokumentation med kunskap och lärande.

Dokumentation är såklart en del av yrket jag har. Jag är duktig på information. Mina elever får hög kvalitet i detta också. Jag kan bedöma. Jag gör alltid mitt bästa med det jag har tid för. Men 40h administration och 19h lektioner/veckan är inte rimligt.

Vi ska också vara medvetna om att det sker på bekostnad av min egen ämnesutveckling. Min tid att läsa pedagogisk litteratur, min tid att i lugn och ro studera det där kunskapskravet och hur jag ska bena ut det, min tid att ta fram elevexempel och min tid att göra själva bedömningarna. Vi är fångade i en bur av pappertigern.

Vi behöver få lugn och ro, högt förtroende och skoledningar behöver fokusera på att resurser och förutsättningar att följa skollagen är på plats.

Till sist vill jag som alltid hävda att läraryrket är världens bästa yrke.

Fröken Linda

Sparad i Läst och tänkt, Pedagogik

Grit och elever

Har påbörjat läsningen av boken Grit av Angela Duckworth, tycker det är mycket intressant. KAn tycka att tydliga svar möjligen låter vänta på sig, men tankeväckande resonemang och igenkännande har jag fått desto mer av.

Tänk om talang bara var en lätt genväg för att säga att du inte orkar? Skylla på att du ändå inte kan? Vad skönt. Då kan du ju ge upp.

Tänk i stället om talang verkligen inte spelade den största rollen? Tänk om det var DU och din uthållighet och målmedvetenhet och TRÄNING som spelade in? Helt ny spelplan.

Angela Duckworth har noterat tydligt i sin forskning att talang spelar mindre roll än vi kanske slentrianmässigt tror. Det började på West Point, en militärskola. Höga akademiska betyg och fysiska tester krävs för att bli antagen – sedan börjar den stentuffa utbildningen. En av fem antagna hoppar av efter det inledande tuffa träningsprogrammet. Ingen av de saknade förmågan att fullfölja, men de saknade ”grit” att hålla ut, se det längre målet. Att jobba hårt.

Det här är intressant. Här finns mer att skriva men jag tänker så mycket på skolans värld. Grit är så sällsynt i mina klassrum, det finns såklart. Men framförallt saknas den. Repetera? Jobba extra? Se slutmålet några veckor framåt? Hur lär vi ut detta?

Talang för mig är något du utvecklar, tränar fram, du blir bara bättre om du lägger ner mer tid  – likt de berömda 10.000 timmarnas övning. Hon tog reda på att deltagare i en stavningstävling ”Spellbound”. Hur mycket övade dem? Det skiftade mellan en timme varje dag vardagar och upp till nio timmar på helgen – ju mer övning ju bättre resultat. Verbal begåvning? Nej, hårt arbete = Grit.

Kanske vi behöver/måste överge de snabba kickarna och inse det genrationerna över oss visste: Arbeta hårt så kommer du någon vart, var i tid, gå att lita på och gör det lilla extra. Det gick väldigt bra för många enbart för att de arbetade hårt.

Det här är viktigt, jag vill tänka mer på detta. Vet i nuläget bara en sak. Jag är väl knappast framgångsrik, men jag har akademisk utbildning och anses sällan inkompetent på mitt arbete. Någon ”talang” är jag inte. Inte inom något område. Däremot är jag den som jobbar mer. Den som gör det sista när många andra har gått hem. Det är mer duktig idiot över det än talang. Eller är det Grit?

Fröken Linda

Läs gärna Johan Kants utmärkta inlägg om detta också.

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt, Lästips

Lärarens återkomst

Syftar inte på min återkomst  – jag har varit här hela tiden. Bloggen har vilat av tidsbrist. Nej, jag har läst boken Lärarens återkomst – från förvirring till upprättelse av Jonas Lindroth.

Vi börjar från början. Jag köpte den här boken efter att ha läst om den på sociala medier och den lät intressant och lite i linje med mina funderingar.

Jag är lärare och inte professor och har bara med mig insikten/magkänslan att på bara ett femtontal år har det hänt saker med mitt yrke jag inte helt stöttar. Det är systemfel och Linderoth lindar inte in sin kritik av konstruktivismen och ”eleverna ska äga sitt lärande”. Det vet alla lärare att det är få elever som klarar av, det är därför mitt yrke finns.

Jag tänker inte analysera alla strömningar och idéer här för det är inte vad den här boken mest har gett mig. Jag kan en del om den teoretiska bakgrunden till våra läroplaner och till den ideologi som svenska skola har styrts in på. Är ofta kritisk dessutom. Nej, detta var inte behållningen. Behållningen var att känna igen mig i beskrivningar av läraryrkets nuvarande absurda situation och i det som Lärarhögskolan förmedlar som ger mig mest. Det är skrämmande läsning, det är pinsamt och ovärdigt en kunskapsnation. Inget mindre än så.

Mest berörs jag av beskrivningen av hur äldre, erfarna och DUKTIGA pedagoger har behandlats när de stått upp för sina erfarenheter. Erfarenhet respekteras inte, genomgångar är alltid onödiga och TÄNK på att ingen orkar ens lyssna. Det kallas lärarledd undervisning.

Det händer aldrig att någon chef eller rektor eller så frågar hur det går i mina ämnen, utan allt handlar bara om att arbetslagen ska vara något som vakar över barnen och deras sociala utveckling och att alla mår bra och att vi samarbetar” (s.80)

I ett arbetslag med som samlar lärare med väldigt skilda ämnen saknas ett gemensamt kunskapsfält. Det man däremot delar är sina erfarenheter av eleverna. Deras trivsel och sociala aspekter av deras liv blir kollegornas minsta gemensamma nämnare /…./ Det betyder att ämnesinnehållet inte får en naturlig plats i lärarens vardag. Skolan blir social omsorg med pedagogiska förtecken stället för att vara pedagogisk omsorg med sociala förtecken” (s.80).

Exakt så! Denna SO-lärare och författaren beskriver exakt det jag saknar allra mest, egentligen hela tiden – mitt ämne? Mina ämneskollegor? NÄR pratar vi pedagogik? Detta är skolans största och allvarligaste systemfel. Boken beskriver detta nästan hjärtskärande i delar och det är inget annat än skamligt hur äldre lärare behandlats och har sett sina förutsättningar försämras.

En annan märklig sak är att ingen frågar efter resultat och statistik. Inte ens NP analyseras genomgående. Vad har hänt?

Det var bra att som lärare läsa den här boken och den ger mig lite revolutionslusta. Det hänger på oss, individerna. Organisationen verkar vi inte rå på i nuläget.

Vi har världens bästa och viktigaste yrke, det fortsätter jag att hävda.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läsning, Läst och tänkt, Lästips

Den meningsfulla högläsningen

Läst den korta, mycket trevliga och framförallt kloka boken Den meningsfulla högläsningen av Anne-Marie Körling. Det här är en bok alla skulle läsa.

Det handlar egentligen om erövrandet av språket – orden som behöver tränas in och höras, smakas på och upptäckas. Det här börjar inte i skolan. Det börjar med det lilla barnet som föräldrar och syskon pratar med, läser med, upptäcker med.

Skolan har ett väldigt stort ansvar för läsutvecklingen, den som tar ett vardagsspråk in i ett skolspråk. Men låt oss stanna vid högläsningen. Körling dömer inte, kommer inte med pekpinnar, men beskriver ändå hur enormt viktigt det är. Påminner mig om att skapa ett klassrum som innehåller böcker. Böcker att bara lyfta upp och läsa ur. Fastna i. En kort stund.

Är det en sak som kan bidra till att texter upptäcks och att läsningen blir meningsfull så är det högläsning och samtal, men även att den vuxna tidigt hemma agerar modell. Läser, upptäcker ord, ser till att det finns ord.

Högläsning är en gåva du ger. citerar Anne-Maries som som kommer hem och har fått en ny lärare:

”Han gillar oss”, sa min son

”Hur vet du det”? frågade jag

”Han högläser”.

Vi har detta stora kollektiva uppdrag att skapa läsande människor  – det ska skolan ta och det ska vi alla ta. Kan vi inte bara börja se läsning som viktig igen?

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt, Lästips, Uncategorized

Bedömning och betyg

Kärnverksamhet. Det är det första jag tänker på när dessa ord dyker upp. Det andra är att jag sedan länge påtalat att detta inte ges tillräckligt fokus i vardagsarbetet. Jag upplever ständigt en ensamhet i bedömningar jag gör. Inte osäkerhet. Ensamhet. Det sker nämligen aldrig inom en reglerad arbetstid – så då var det konstaterat.

Jag har just återigen bläddrat igenom boken Betygsättning – en handbok skriven av Anders Gustavsson, Per Måhl och Bo Sundblad. Detta är viktig läsning. Redan innan omläsningen har jag använt deras tänk om kunskapsomdömen och ska utveckla detta mer.

Det tydliga i att ange antal lektioner, kolla upp närvaro och sedan beskriva tydligt vad eleven har genomfört i 4 delar.

___________________________

NN vi under vecka 35-40 haft x lektioner, du har närvarat X av de.

  • NN kan, vet känner till
  • NN har inte visat att NN vet, kab känner till ….
  • NN har förmåga att..
  • NN har inte visar att NN har förmåga att..

___________________________

Punkterna 2 och 4 har visat sig enormt betydelsefulla vid de bedömningar jag har gjort. Det är detta vardagliga noterande om vad som uppnåtts i inlämnat eller redovisat arbete som är viktigt att få tid att dokumentera och prata med eleven om. Bedömningar görs på arbete som har presterats (eller noterats att det inte har presterats). Det är INTE betyg.

Betyg relaterar till flera kunskapsomdömen som jag sedan relaterar till kunskapskrav och kursplan samt förväntade resultat jag för varje arbetsområde har satt upp. Sedan ska jag summera detta och för terminen sätta betyg.

Bedömningarna bör vara glasklara för elev/vårdnadshavare. Kunskapskraven och kursplanen ska vara glasklar (har invändningar mot att detta är ens möjligt) för mig som lärare.

Kollegorna är viktiga här för likvärdighet och rättssäkerhet och detta här i hop. Mina erfarenheter från i våras när det blev uppenbart att mina bedömningar inte varit utförda på ett ultimat sätt belyser vikten av detta. Flera faktorer spelade in, men kontentan var: vi hade inte haft möjlighet till sambedömning, det var en röra av att felaktigt sätta mer betygsliknande omdöme än kunskapsomdöme. Tidsbrist och stress. Kände mig fruktansvärt oprofessionell och det tog ett bra tag att landa. Sedan fanns elevfaktorer som sen inlämning och andra mer moralisk/etiska frågor som vi ska hantera utanför detta.

Det finns bara en sak att göra här: Lyft detta. Fokus går till det energi kan ägnas åt. Det är bara en skolledning med samma fokus som kan stötta i detta. Det äkta fokuset. Det som innebär att annat tas bort från lärarna och i stället med samma prioritet ges som uppgift till personer som inte har detta i som kärnverksamhet.

I sommar jag jag läst kursplanen i svenska igen och jag har åter bläddrat i denna bok. På schemat står att vi ska ägna oss åt detta på uppstartsdagarna. Men vad händer sedan? Vi har redan ett stort fortbildningsprojekt, eller förresten egentligen två, som kräver tid och fokus.

Så – när kärnverksamheten? 

Fröken Linda

Sparad i Läst och tänkt, Lästips, Pedagogik

Tankens mosaik – utläst

Har läst ut boken Tankens Mosaik av Ellen Oliver Keene och Susan Zimmermann, har bloggat om en del av det boken tar upp tidigare.

Boken går i genom ett antal lässtrategier och dessa känner jag igen från annan litteratur i ämnet som jag har läst. Det jag gillar med den här boken är att den är så reflekterande. Det är så levande beskrivet och jag är imponerad av den problemlösning som lärarna ägnar sig åt. Det intresserar mig och känns gediget  – och är något jag saknar i min verksamhet.

Kapitlen tar oss igenom olika lässtrategier och jag har börjat se en större helhet i den mosaik som läsning faktiskt är. Boken handlar om alla typer av texter.

Jag inser att jag aktiverar mina strategier när jag läser, tex en fantasybok jag läste nyss:

  • inre resa, förflyttas IN i texten
  • Får inre bilder och kan även känna värmen eller kylan som beskrivs
  • förutspår – vad ska hända nu?
  • Jag ställer frågor
  • Jag aktiverar allt jag vet efter att ha läst många ungdomsfantasyböcker.

Jag har också haft svårt att tydlig beskriva inferenser och att syntetisera och upplever att jag har svårt att se vad det är. Jag syntetiserar genom att jag ser teman i boken om vänskap, kärlek, frihet kontra mer bunden trygghet – jag ser också detta som ett tema i flera andra böcker jag har läst. Jag har utvidgat repertoaren, men kanske inte utmanat mig i läsningen.

En mening som jag tyckte var bra från boken om detta är:

En sammanfattning är en uppräkning av delarna och en syntes är på något vis skapandet av något helt” (sid 193).

Jag kan ta händelserna och teman från just den här boken och sätta de in i en helhet/generalisera om att den är en en berättelse om kärlek  – oavsett hur konstigt samhället nu såg ut i den där fantasyromanen så ser jag som läsare lite igenom just den boken och funderar således mer generaliserande.

Mina elever är ivriga att få redogöra att de kommer i håg vad som har hänt  – uppräkningen av händelser i boken, i bland är detta något jag efterfrågar. Färre drar slutsatser, generaliserar och gör textkopplingar till annat de läst, upplevt och kan. Gör de det blir det ganska enkla ytliga teman. Det här är så intressant och gäller i högsta grad all läsning och läsförståelse.

Jag behöver lära eleverna att ta till sig informationen i en text, förstå ord/innehåll. Sedan måste de gräva djupare och ställa frågor, sammanfatta och jämföra  – få in det de har läst in en helhet. Det får den här boken mig att verkligen få syn på. Den ställer frågor till MIG som läsare också.

Fröken Linda

 

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Kritik mot skolan – inifrån

Jag är medveten om att jag riktar en hel del kritik mot skolan som organisation och arbetsplats. Pragmatikern och strukturmänniskan  i mig har en förmåga att tänka i helheter och kan lätt iaktta alla hål i organisationen = allt det där ”någon” ska göra. Guess what? Det var decennier sedan någon arbetsplats hade en ”någon”.

Min kritik kommer i från en genuin vilja att förändra och att vilja se en fin organistatiion/institution som skolan resa sig igen med återvunnen värdighet. För så illa är det just nu.

Läste en intressant artikel i dagens DN av David Brooks = oftast läsvärt. Den heter Att leva på insidans utkantDet han beskriver fick direkt resonans i mycket av det jag tänker. Det fick mig att inse att det här är jag, min kritik kommer från insidans utkant. Jag citerar:

Det finns nackdelar med att stå vid insidans utkant. Man blir aldrig så hänförd att man engagerar sig reservationslöst. Man må bli respekterad och få vänner men blir inte så oförbehållsamt älskad som de i kärnan, brödraskapet. Man får varken den utomståendes eller den äkta troendes renhet.

Den som står vid insidans utkant har lättare att se helheten i alla situationer. Att se att vi och de, som på ytan är varandras motståndare, i själva verket alla befinner oss i en kompletterande relation inom en större process.

Det här är intressant. I dag när alla efterlyser enkla lösningar, lojalitet och inte alls obekväma människor som inte tillhör den inre kärnan av makten, men ändå är i dess utkant och därmed kan göra rösten hörd. kritisera, men med viljan att förändra. Det kan vara nog så besvärligt.

Men mer än någonsin behöver vi nu individer som är modiga nog att leva på insidans utkant, som är så varmt fästa vid sina partier och organisationer att de kan kritisera dem som en bror, inifrån och som en vän rätta till det som är fel och utan att förtröttas inskärpa i dem att aldrig svika sitt sanna jag”

Det låter som stora ord, men jag kan identifiera min kritik och i bland vassa påståenden som kan framstå som både bittra och gnälliga, må vara att jag vill kalla de konstruktiva. Vi behöver verkligen bli fler som är där och ser det som kan rättas till och tar ansvar för det, vilja jobba för det. Nu skriver David Brooks mer utifrån politisk makt, men parallellerna till alla arbetsplatser blir uppenbar.

Det som beskrivs om att leva på insidans utkant kännetecknar mycket i mitt yrkesliv och den typ av lojalitet jag har. Det är i från den positionen jag riktar kritik, är frustrerad och vill förändra. Det tänker jag inte sluta med. Det gör mig troligen inte alltid populär.

Skolan måste bli en institution med högt förtroende och stolthet igen. Höga resultat, återtaget förtroende och samhället måste återfå en tro på den makt bildning och utbildning har. Därför kommer jag fortsätta kritisera och vilja förändra en organisation som helt enkelt snart kommer att totalkapsejsa på grund av många års beklaglig nedmontering.

Eller – så är det dags att sluta arbeta i skolan.

Fröken Linda

 

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt, Pedagogik, Uncategorized

Tydlighet i otydlighet

Detta inlägg handlar om att skapa en tydlighet i det som är otydligt i skolans kursplaner och styrdokument.Vi i professionen behöver både tydlighet och stöd och detta är den största av skolans utmaningar. Lärare kan som regel analysera behoven i en grupp och efter denna analys titta på behoven. Behoven kan (jodå) överstiga de möjligheter läraren ensam har att lösa detta. jag tänker mest på förskoleklass -årskurs 1-3.

När analysen är gjord måste saker hända. Det krävs handling, det krävs händer och fötter. En lärare som analyserar att 20% av eleverna inte kan läsa, eller har lärt sig bokstäver i åk 1 MÅSTE se till att dessa barn omgående får intensiv lästräning och skrivträning. Det är inte förhandlingsbart längre av ”avvakta” eller att resurserna inte finns. Vi vet alla att detta redan här är ett tydligt varningstecken = RÖD FLAGG!

Rektor och skola ska kliva in och besluta om hur detta kan förstärkas och det snabbt, i kommunikation kring vad lärare och specialpedagoger anser lämpligt. Vi måste inse att läraren har troligen 14-16 barn utöver dessa som ska ha sin utveckling framåt säkrad.

Lärarens roll bör klargöras och avgränsas. När anses läraren ha nått vägs ände? Lärare är inga trollkarlar med oändlig simultankapacitet. Finns det 7 elever i en grupp med stora individuella behov som uppenbarligen inte når målen och inte läser och skriver som förväntas enligt målen måste detta vara en STARK röd flagg och då inte på klasslärarens brist på kompetens.

I högstadiet kan vi inte lära någon att avkoda eller att stava, inget i våra kursplaner eller kunskapskrav påbjuder ens detta. Det skrivs ingen litteratur eller bedrivs någon större forskning på högstadielevers läsinlärning – Litteratur om läs- och skrivinlärning riktar sig inte heller dit.

Ändå möter jag elever som skulle behövt just detta  – 8-9 år tidigare. Det är ett högt pris att betala. För ett helt samhälle. 

Läste ett väldigt bra inlägg av Johan Kant och han stolpar upp vad som bör ske. På alla skolor, snabbt och kraftfullt. Citerar från inlägget:

  • Från och med förskoleklass ska lärare på individ- och klassnivå rapportera vilka elever som riskerar att inte nå de i förväg uppställda målen. Rapport ska gå till arbetslag och rektor. Lärare ska också ha en plan över hur det ska gå till att eleven uppnår målen.
  • Klarar inte läraren av att se till att alla elever når målen ska denne rapportera detta till rektor.
  • Rektor har efter den rapporten ansvar att se till att alla elever når kunskapsmålen. Varför når inte eleven/eleverna målen? Beror det på brister hos läraren är det rektors ansvar att fortbilda, rehabilitera eller i värsta fall avskilja läraren från uppdraget. Är anledningen en ovanligt tuff klass är det rektor som ska omfördela resurser (personal) så att läraren får hjälp med de elever som inte når kunskapsmålen.
  • Rektor ska rapportera och informera sin chef, en förvaltnings- eller grundskolechef. I rapporten ska det framgå vilka elever som inte uppnår målen, varför och åtgärder. Ifall rektor med sina befintliga resurser inte klarar av att se till att få alla elever att uppnå kunskapskraven är det förvaltningschefens ansvar att se till att omfördela resurser. Eller ordna en gemensam utbildning för skolans eller kommunens personal när det gäller resultatuppföljning och/eller resultatstyrning.

Hur ges lärare tid/kompetens att verkligen skriva dessa rapporter, göra analysen? Det är skolledningens ansvar. Jag tror det kommer när de slutar försvinna i organisationen och när fokus ligger på att allt inte är lärarens ”fel”.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Utmanande undervisning och mer undervisning

Jag har läst James Nottinghams bok Utmanande undervisning i klassrummet. Ja, jag ÄR sen på bollen.

James Nottinghams bok är inspirerande och intressant och jag anser att lärare har nytta av att läsa den. Själv har jag funderat en hel del på detta med yta och djup samt just: Hur kan undervisningen bli mer utmanade? Här har jag tänkt på några konkreta saker:

Hur ställs frågor och vilka typer av frågor ställs? Hur höjer jag nivån på samtalen i klassrummet genom de frågor som ställs eller för den delen väcks hos eleverna? Det här är något jag vill bli bättre på, allvarligt talat så kan jag kräva mer. Inte nöja mig med de korta, ytliga svaren utan ta detta vidare. Samt markera de svar jag anser är just lite ytliga och utan djup.

Intressant nog har jag observerat att detta kan eleverna också göra. En elev ville ”skoja” bort ett ganska allvarligt samtalsämne och innan jag hann reagera hade den här eleven fått gensvar att just så var fallet av en annan elev, Heureka!

Det andra är att grupparbeten behöver ta sin början i ett äkta informationsutbyte av typen: vi har olika bitar av pusslet och för att få i hop det krävs att vi kan våra respektive bitar men också att vi fogar de samman.

Det tredje handlar om beröm/positiv återkoppling. Nottinghan talar om att vara specifik och fokusera på handlingarna. Ansträngningen. Inte bra – inget beröm. Dåligt beteende kan jag bli rasande och arg på, men orkar jag bemöter jag det hellre med tystnad och genom att ignorera.

Vi ska ställa krav. Insikten kom en föräldrakväll när grupper skulle redovisa arbeten. Såklart var det några som stod där utan några i sin grupp, en var ensam. Jag valde då att kräva att eleverna skulle köra ändå. De hade presenterat sina arbeten tidigare samma dag. Guess what? De levererade OCH såg grymt stolta ut efteråt. De växte. Tufft? Nej, precis det som kommer att krävas.

Nå, vart vill jag komma med detta? Skolan kan ställa krav. På intellekt, på arbetsinsats  – på allt faktiskt. Jag är sorgligt medveten om att Skolverket och skollagen lägger ALLT utanför eleverna och utropar käckt att ”gör bara din undervisning mer lustfylld” (Här raljerar jag – lite). HUMBUG!

I skolan ska eleverna lära sig, erövra kunskap. Det är en resa om inte enbart sker i nedförsbacke. Att erövra kunskap är mer som bergsetappen i Tour De France, hyfsat tufft. Men fantastiskt när kopplingarna görs! Det är det skolan ska vara till för. Vi är inte en del av underhållningsindustrin, vi sysslar med tänkande och kunskap.

Vi behöver helt enkelt MER skola!

Här ett citat som handlar om floskeln (mitt ord) att vi inte vet vilka yrken vi ska förbereda eleverna inför, så allt vi gör är potentiellt fel (min tolkning igen).

Det handlar således inte om att vi måste minska något i skolan (läsa, skriva och räkna) för att öka någonting annat (läs digitalisering och innovation). Det handlar istället delvis om att inkludera digitalisering till redan befintliga områden när vi arbetar. Dessutom är det nog dags att fundera på om vi inte ska ge eleverna mer skola för pengarna. Mer undervisning. Mer lektioner. Mer läsa, skriva, räkna, digitalisering, innovation, kollaboration, kommunikation och what not. Mer lärande helt enkelt. Jag tror att det vore en bra väg för bättre rustade barn och unga. Inte minst till en framtida arbetsmarknad.”  Länk till citat
För övrigt hävdar jag att ferietjänsten har gjort sitt och vill se förslag som tex tre-terminssystem snarast möjligt. Läraryrket behöver förnyas och få rimliga förutsättningar. Administratörer och andra yrkesgrupper måste in i skolan så att vi lärare kan börja undervisa på riktigt.
Fröken Linda