Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Undervisningen mellan oss

En pedagogisk bok av värde hanns med denna sommar. En evig inspiratör i skolvärlden: Ann-Marie Körling.

Boken är som att föra ett bra, konstruktivt samtal med en kollega. Allvarligt talat är det en svår konst – jag för mest kollegiala samtal hyperventilande och letandes efter dokument eller mer vanligt väntandes på att kollegorna ska hitta det jag delat. därför är det här en viktig bok.

Vad tar jag då med mig från boken utom en lärarglädje som jag skulle behöva möta mer av?

  • I minuts samtal  – organiserade samtal, men korta.

Tanken är att uppmuntra eleverna att prata med varandra – om undervisningens innehåll. Jag vill bli bättre på att uppfatta det eleverna pratar om och om småpratet de emellan kanske ÄR om min undervisning och inte något annat.

  • Att fånga eleverna och få koll på det de har lärt dig. Egentligen drömmen om exittickets i olika former.
  • Rubrik, tre begrepp, en undervisande mening och en källa.

Det här gick jag i gång på  – hur roligt är det inte att ha rubriker på sina lektioner! Ser också att det blir en win-win – jag har fått tydligt för mig vårt innehåll och eleverna möts av något som gör de nyfikna direkt.

Kul att ha läst och berikats av den här boken. Nu gäller det att i en verksamhet som inte direkt är anpassad till att ge dessa förutsättningar jobba för detta. Testa – pröva mig fram.

Pedagogiskt mod – men också lärarkraft i form av tid. Den ekvationen.

Läraryrket är världens viktigaste yrke.

Fröken Linda

 

 

 

Annonser
Sparad i Detta har hänt, Läst och tänkt

Debattartikel av mig: Om styrning i skolan

Fick i går in min debattartikel om styrning i skolan i lärarnas tidning. Målet nått och det är spännande att se att skrivandet och tankarna bär.

Här är en länk:  med bättre styrning gör alla det de är bäst på tillsammans

Tänker med emfas fortsatt envist hävda att lärare måste få betydligt mer tid till kärnan i vårt uppdrag: kunskaperna och undervisningen. Om detta lär ni få läsa mer om på bloggen.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Läget i skolan?

Har läst skolverkets lägesbedömning 2017 och det är intressant läsning, men jag blir inte ett dugg överraskad.

Några punkter i sammanfattning ur rapporten

SKOLVERKETS BEDÖMNINGAR

• Huvudmän och rektorer behöver ge lärarna bättre förutsättningar att erbjuda en undervisning av hög kvalitet som möter alla elevers behov.

• Huvudmän och rektorer måste i högre grad säkerställa att särskilt stöd ges skyndsamt och att stödet utformas utifrån elevens behov.

• Många huvudmän och rektorer behöver utveckla sina rutiner för barns och elevers övergångar inom och mellan skolor och skolformer.

• Huvudmännen bör organisera elevhälsan så att skolan bättre kan möta elevernas behov.

Utöver detta kan jag läsa om lärare som flyr yrket och en stressig arbetssituation. Om elever som börjar skolan sent i åldrarna utan något språk överhuvudtaget. Jag har valt lite annat fokus – stödet, främst i de lägre åldrarna.

Skolverket gör som sagt en lägesbedömning. Önskar att detta kom med en lista på konkreta förslag: tex bör elevhälsan i kommunen också ge rektor korrekt pengapåse (om detta behövs i form av elevassistent, stöd av speciallärare/liten grupp) till den av dem föreslagna stödinsatsen.

 

Vi behöver en målinriktad punktmarkering av elever från förskola, förskoleklass, åk 1 – INGEN lämnar förrän det sitter. Läsa, skriva/stava och räkna.

Under tiden: Jag kommer kämpa med anpassningar till jag trollat in mig i ett grått dis av trötthet. Hur många läsovana elever tillgodogör sig en svårare text på djupet? Ska vi i åk 9  ta bort det mer komplexa stoffet?

Jag skuldbelägger inte lärare i de lägre åldrarna. Men – huvudmän och skolledare som INTE låter eleverna lära sig läsa, skriva och räkna i en snål organisation där det inte organiseras någon målinriktad uppföljning. Det är ett svek. Det går att identifiera de här eleverna.

Rätt stöd i rätt tid med höga och tydliga förväntningar/krav även på eleven. Vi kan hjälpa de att lyckas. I tid.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Ämneskunskaperna – bör de inte prioriteras?

Har i dagarna fört fram starkt internt på min egen skola att vi helt behöver ändra vårt fokus och få tid till kunskaper, lärande och bedömning. Explicit och VÄLPLANERAD undervisning, Det skaver i lärarsjälen när jag inte kan planera och följa upp min undervisning. Jag har säkert en del att arbeta på och effektiviteten hos mig månne vara ett utvecklingsområde, men i ärlighetens namn stavas mycket av lösningen medveten styrning och organisation.

Läser en intressant intervju i Pedagogiska Magasinet nr 2 Maj 2017  som tangerar detta ämne.  Joakim Krantz, lektor vid Linnéuniversitetet har skrivit en bok om dokumentationsstyrning och konsekvenser av detta. Lärare har gått från undervisare till redovisare. Vad får detta för konsekvenser?

Att behöva redovisa och dokumentera allt i en process ”när lärare att planera och genomföra undervisningen kan priset bli att läraren slutar utveckla sin pedagogiska och didaktiska kompetens” senare menar han att ”…allt man gör måste gå att bedöma på ett enkelt sätt annars finns risken att bli ifrågasatt”. Det finns enligt artikeln som bygger på en studie lärare som menar att det redan i viss utsträckning finns en sjunkande kunskapsnivå hos lärare.

Det som händer är en form av självreglering och i den tas det svårmätbara bort, detta är en förenkling och en försämring av kvalitet. Han menar att det är inte synliggörandet och redovisandet i sig som är problemet utan att med tappet i förtroende för lärarkåren blir dokumentationen ett sätt att slippa bli ifrågasatt ”hålla ryggen fri”. Det är det som leder till att lärare endast tar in moment som är enkla och tydliga att bedöma. Respekten och hantverket i det svårbedömda är det troligen bara de mest erfarna lärare som byggt upp.

Jag tror detta kan leda till allvarliga kunskapsförluster i vår profession. Nya lärare börjar sin karriär i yrket med att bli ifrågasatta, av alla, inklusive sin egen skolledning. Uppgifter måste bokföras och motiveras in i minsta detalj. Gör du något utanför, är det inte dokumenterat så är fältet öppet för alla att ifrågasätta. Vet inte om 13 år i detta yrke räcker för att bli ”erfaren” men det är ett dilemma som exploderat senaste 5 åren och jag är kritisk till att min profession inte har det förtroende vi borde ha.

Dokumentationen är en pappertiger som slukar all kreativ tid att planera tydlig och bra undervisning med all vad det innebär. Lärplattformar, matriser och veckobrev, veckoplanering – helst hela tiden – har inte lett till ökade kunskaper hos eleverna. Framförallt inte hos de elever som aldrig läser sina återkopplingar. Vårdnadshavare som tar del av allt detta kan inte rimligtvis begära att de ska se allt, eller förstå allt som pågår i skolan i en fyrkantig portal. Kunskap ÄR inte kommer ALDRIG att bli anpassad till en matris i en lärplattform. Den kan vara bra till mycket, men förväxla inte dokumentation med kunskap och lärande.

Dokumentation är såklart en del av yrket jag har. Jag är duktig på information. Mina elever får hög kvalitet i detta också. Jag kan bedöma. Jag gör alltid mitt bästa med det jag har tid för. Men 40h administration och 19h lektioner/veckan är inte rimligt.

Vi ska också vara medvetna om att det sker på bekostnad av min egen ämnesutveckling. Min tid att läsa pedagogisk litteratur, min tid att i lugn och ro studera det där kunskapskravet och hur jag ska bena ut det, min tid att ta fram elevexempel och min tid att göra själva bedömningarna. Vi är fångade i en bur av pappertigern.

Vi behöver få lugn och ro, högt förtroende och skoledningar behöver fokusera på att resurser och förutsättningar att följa skollagen är på plats.

Till sist vill jag som alltid hävda att läraryrket är världens bästa yrke.

Fröken Linda

Sparad i Läst och tänkt, Pedagogik

Grit och elever

Har påbörjat läsningen av boken Grit av Angela Duckworth, tycker det är mycket intressant. KAn tycka att tydliga svar möjligen låter vänta på sig, men tankeväckande resonemang och igenkännande har jag fått desto mer av.

Tänk om talang bara var en lätt genväg för att säga att du inte orkar? Skylla på att du ändå inte kan? Vad skönt. Då kan du ju ge upp.

Tänk i stället om talang verkligen inte spelade den största rollen? Tänk om det var DU och din uthållighet och målmedvetenhet och TRÄNING som spelade in? Helt ny spelplan.

Angela Duckworth har noterat tydligt i sin forskning att talang spelar mindre roll än vi kanske slentrianmässigt tror. Det började på West Point, en militärskola. Höga akademiska betyg och fysiska tester krävs för att bli antagen – sedan börjar den stentuffa utbildningen. En av fem antagna hoppar av efter det inledande tuffa träningsprogrammet. Ingen av de saknade förmågan att fullfölja, men de saknade ”grit” att hålla ut, se det längre målet. Att jobba hårt.

Det här är intressant. Här finns mer att skriva men jag tänker så mycket på skolans värld. Grit är så sällsynt i mina klassrum, det finns såklart. Men framförallt saknas den. Repetera? Jobba extra? Se slutmålet några veckor framåt? Hur lär vi ut detta?

Talang för mig är något du utvecklar, tränar fram, du blir bara bättre om du lägger ner mer tid  – likt de berömda 10.000 timmarnas övning. Hon tog reda på att deltagare i en stavningstävling ”Spellbound”. Hur mycket övade dem? Det skiftade mellan en timme varje dag vardagar och upp till nio timmar på helgen – ju mer övning ju bättre resultat. Verbal begåvning? Nej, hårt arbete = Grit.

Kanske vi behöver/måste överge de snabba kickarna och inse det genrationerna över oss visste: Arbeta hårt så kommer du någon vart, var i tid, gå att lita på och gör det lilla extra. Det gick väldigt bra för många enbart för att de arbetade hårt.

Det här är viktigt, jag vill tänka mer på detta. Vet i nuläget bara en sak. Jag är väl knappast framgångsrik, men jag har akademisk utbildning och anses sällan inkompetent på mitt arbete. Någon ”talang” är jag inte. Inte inom något område. Däremot är jag den som jobbar mer. Den som gör det sista när många andra har gått hem. Det är mer duktig idiot över det än talang. Eller är det Grit?

Fröken Linda

Läs gärna Johan Kants utmärkta inlägg om detta också.

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt, Lästips

Lärarens återkomst

Syftar inte på min återkomst  – jag har varit här hela tiden. Bloggen har vilat av tidsbrist. Nej, jag har läst boken Lärarens återkomst – från förvirring till upprättelse av Jonas Lindroth.

Vi börjar från början. Jag köpte den här boken efter att ha läst om den på sociala medier och den lät intressant och lite i linje med mina funderingar.

Jag är lärare och inte professor och har bara med mig insikten/magkänslan att på bara ett femtontal år har det hänt saker med mitt yrke jag inte helt stöttar. Det är systemfel och Linderoth lindar inte in sin kritik av konstruktivismen och ”eleverna ska äga sitt lärande”. Det vet alla lärare att det är få elever som klarar av, det är därför mitt yrke finns.

Jag tänker inte analysera alla strömningar och idéer här för det är inte vad den här boken mest har gett mig. Jag kan en del om den teoretiska bakgrunden till våra läroplaner och till den ideologi som svenska skola har styrts in på. Är ofta kritisk dessutom. Nej, detta var inte behållningen. Behållningen var att känna igen mig i beskrivningar av läraryrkets nuvarande absurda situation och i det som Lärarhögskolan förmedlar som ger mig mest. Det är skrämmande läsning, det är pinsamt och ovärdigt en kunskapsnation. Inget mindre än så.

Mest berörs jag av beskrivningen av hur äldre, erfarna och DUKTIGA pedagoger har behandlats när de stått upp för sina erfarenheter. Erfarenhet respekteras inte, genomgångar är alltid onödiga och TÄNK på att ingen orkar ens lyssna. Det kallas lärarledd undervisning.

Det händer aldrig att någon chef eller rektor eller så frågar hur det går i mina ämnen, utan allt handlar bara om att arbetslagen ska vara något som vakar över barnen och deras sociala utveckling och att alla mår bra och att vi samarbetar” (s.80)

I ett arbetslag med som samlar lärare med väldigt skilda ämnen saknas ett gemensamt kunskapsfält. Det man däremot delar är sina erfarenheter av eleverna. Deras trivsel och sociala aspekter av deras liv blir kollegornas minsta gemensamma nämnare /…./ Det betyder att ämnesinnehållet inte får en naturlig plats i lärarens vardag. Skolan blir social omsorg med pedagogiska förtecken stället för att vara pedagogisk omsorg med sociala förtecken” (s.80).

Exakt så! Denna SO-lärare och författaren beskriver exakt det jag saknar allra mest, egentligen hela tiden – mitt ämne? Mina ämneskollegor? NÄR pratar vi pedagogik? Detta är skolans största och allvarligaste systemfel. Boken beskriver detta nästan hjärtskärande i delar och det är inget annat än skamligt hur äldre lärare behandlats och har sett sina förutsättningar försämras.

En annan märklig sak är att ingen frågar efter resultat och statistik. Inte ens NP analyseras genomgående. Vad har hänt?

Det var bra att som lärare läsa den här boken och den ger mig lite revolutionslusta. Det hänger på oss, individerna. Organisationen verkar vi inte rå på i nuläget.

Vi har världens bästa och viktigaste yrke, det fortsätter jag att hävda.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läsning, Läst och tänkt, Lästips

Den meningsfulla högläsningen

Läst den korta, mycket trevliga och framförallt kloka boken Den meningsfulla högläsningen av Anne-Marie Körling. Det här är en bok alla skulle läsa.

Det handlar egentligen om erövrandet av språket – orden som behöver tränas in och höras, smakas på och upptäckas. Det här börjar inte i skolan. Det börjar med det lilla barnet som föräldrar och syskon pratar med, läser med, upptäcker med.

Skolan har ett väldigt stort ansvar för läsutvecklingen, den som tar ett vardagsspråk in i ett skolspråk. Men låt oss stanna vid högläsningen. Körling dömer inte, kommer inte med pekpinnar, men beskriver ändå hur enormt viktigt det är. Påminner mig om att skapa ett klassrum som innehåller böcker. Böcker att bara lyfta upp och läsa ur. Fastna i. En kort stund.

Är det en sak som kan bidra till att texter upptäcks och att läsningen blir meningsfull så är det högläsning och samtal, men även att den vuxna tidigt hemma agerar modell. Läser, upptäcker ord, ser till att det finns ord.

Högläsning är en gåva du ger. citerar Anne-Maries som som kommer hem och har fått en ny lärare:

”Han gillar oss”, sa min son

”Hur vet du det”? frågade jag

”Han högläser”.

Vi har detta stora kollektiva uppdrag att skapa läsande människor  – det ska skolan ta och det ska vi alla ta. Kan vi inte bara börja se läsning som viktig igen?

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt, Lästips, Uncategorized

Bedömning och betyg

Kärnverksamhet. Det är det första jag tänker på när dessa ord dyker upp. Det andra är att jag sedan länge påtalat att detta inte ges tillräckligt fokus i vardagsarbetet. Jag upplever ständigt en ensamhet i bedömningar jag gör. Inte osäkerhet. Ensamhet. Det sker nämligen aldrig inom en reglerad arbetstid – så då var det konstaterat.

Jag har just återigen bläddrat igenom boken Betygsättning – en handbok skriven av Anders Gustavsson, Per Måhl och Bo Sundblad. Detta är viktig läsning. Redan innan omläsningen har jag använt deras tänk om kunskapsomdömen och ska utveckla detta mer.

Det tydliga i att ange antal lektioner, kolla upp närvaro och sedan beskriva tydligt vad eleven har genomfört i 4 delar.

___________________________

NN vi under vecka 35-40 haft x lektioner, du har närvarat X av de.

  • NN kan, vet känner till
  • NN har inte visat att NN vet, kab känner till ….
  • NN har förmåga att..
  • NN har inte visar att NN har förmåga att..

___________________________

Punkterna 2 och 4 har visat sig enormt betydelsefulla vid de bedömningar jag har gjort. Det är detta vardagliga noterande om vad som uppnåtts i inlämnat eller redovisat arbete som är viktigt att få tid att dokumentera och prata med eleven om. Bedömningar görs på arbete som har presterats (eller noterats att det inte har presterats). Det är INTE betyg.

Betyg relaterar till flera kunskapsomdömen som jag sedan relaterar till kunskapskrav och kursplan samt förväntade resultat jag för varje arbetsområde har satt upp. Sedan ska jag summera detta och för terminen sätta betyg.

Bedömningarna bör vara glasklara för elev/vårdnadshavare. Kunskapskraven och kursplanen ska vara glasklar (har invändningar mot att detta är ens möjligt) för mig som lärare.

Kollegorna är viktiga här för likvärdighet och rättssäkerhet och detta här i hop. Mina erfarenheter från i våras när det blev uppenbart att mina bedömningar inte varit utförda på ett ultimat sätt belyser vikten av detta. Flera faktorer spelade in, men kontentan var: vi hade inte haft möjlighet till sambedömning, det var en röra av att felaktigt sätta mer betygsliknande omdöme än kunskapsomdöme. Tidsbrist och stress. Kände mig fruktansvärt oprofessionell och det tog ett bra tag att landa. Sedan fanns elevfaktorer som sen inlämning och andra mer moralisk/etiska frågor som vi ska hantera utanför detta.

Det finns bara en sak att göra här: Lyft detta. Fokus går till det energi kan ägnas åt. Det är bara en skolledning med samma fokus som kan stötta i detta. Det äkta fokuset. Det som innebär att annat tas bort från lärarna och i stället med samma prioritet ges som uppgift till personer som inte har detta i som kärnverksamhet.

I sommar jag jag läst kursplanen i svenska igen och jag har åter bläddrat i denna bok. På schemat står att vi ska ägna oss åt detta på uppstartsdagarna. Men vad händer sedan? Vi har redan ett stort fortbildningsprojekt, eller förresten egentligen två, som kräver tid och fokus.

Så – när kärnverksamheten? 

Fröken Linda

Sparad i Läst och tänkt, Lästips, Pedagogik

Tankens mosaik – utläst

Har läst ut boken Tankens Mosaik av Ellen Oliver Keene och Susan Zimmermann, har bloggat om en del av det boken tar upp tidigare.

Boken går i genom ett antal lässtrategier och dessa känner jag igen från annan litteratur i ämnet som jag har läst. Det jag gillar med den här boken är att den är så reflekterande. Det är så levande beskrivet och jag är imponerad av den problemlösning som lärarna ägnar sig åt. Det intresserar mig och känns gediget  – och är något jag saknar i min verksamhet.

Kapitlen tar oss igenom olika lässtrategier och jag har börjat se en större helhet i den mosaik som läsning faktiskt är. Boken handlar om alla typer av texter.

Jag inser att jag aktiverar mina strategier när jag läser, tex en fantasybok jag läste nyss:

  • inre resa, förflyttas IN i texten
  • Får inre bilder och kan även känna värmen eller kylan som beskrivs
  • förutspår – vad ska hända nu?
  • Jag ställer frågor
  • Jag aktiverar allt jag vet efter att ha läst många ungdomsfantasyböcker.

Jag har också haft svårt att tydlig beskriva inferenser och att syntetisera och upplever att jag har svårt att se vad det är. Jag syntetiserar genom att jag ser teman i boken om vänskap, kärlek, frihet kontra mer bunden trygghet – jag ser också detta som ett tema i flera andra böcker jag har läst. Jag har utvidgat repertoaren, men kanske inte utmanat mig i läsningen.

En mening som jag tyckte var bra från boken om detta är:

En sammanfattning är en uppräkning av delarna och en syntes är på något vis skapandet av något helt” (sid 193).

Jag kan ta händelserna och teman från just den här boken och sätta de in i en helhet/generalisera om att den är en en berättelse om kärlek  – oavsett hur konstigt samhället nu såg ut i den där fantasyromanen så ser jag som läsare lite igenom just den boken och funderar således mer generaliserande.

Mina elever är ivriga att få redogöra att de kommer i håg vad som har hänt  – uppräkningen av händelser i boken, i bland är detta något jag efterfrågar. Färre drar slutsatser, generaliserar och gör textkopplingar till annat de läst, upplevt och kan. Gör de det blir det ganska enkla ytliga teman. Det här är så intressant och gäller i högsta grad all läsning och läsförståelse.

Jag behöver lära eleverna att ta till sig informationen i en text, förstå ord/innehåll. Sedan måste de gräva djupare och ställa frågor, sammanfatta och jämföra  – få in det de har läst in en helhet. Det får den här boken mig att verkligen få syn på. Den ställer frågor till MIG som läsare också.

Fröken Linda

 

Sparad i Fröken Linda funderar, Läst och tänkt

Kritik mot skolan – inifrån

Jag är medveten om att jag riktar en hel del kritik mot skolan som organisation och arbetsplats. Pragmatikern och strukturmänniskan  i mig har en förmåga att tänka i helheter och kan lätt iaktta alla hål i organisationen = allt det där ”någon” ska göra. Guess what? Det var decennier sedan någon arbetsplats hade en ”någon”.

Min kritik kommer i från en genuin vilja att förändra och att vilja se en fin organistatiion/institution som skolan resa sig igen med återvunnen värdighet. För så illa är det just nu.

Läste en intressant artikel i dagens DN av David Brooks = oftast läsvärt. Den heter Att leva på insidans utkantDet han beskriver fick direkt resonans i mycket av det jag tänker. Det fick mig att inse att det här är jag, min kritik kommer från insidans utkant. Jag citerar:

Det finns nackdelar med att stå vid insidans utkant. Man blir aldrig så hänförd att man engagerar sig reservationslöst. Man må bli respekterad och få vänner men blir inte så oförbehållsamt älskad som de i kärnan, brödraskapet. Man får varken den utomståendes eller den äkta troendes renhet.

Den som står vid insidans utkant har lättare att se helheten i alla situationer. Att se att vi och de, som på ytan är varandras motståndare, i själva verket alla befinner oss i en kompletterande relation inom en större process.

Det här är intressant. I dag när alla efterlyser enkla lösningar, lojalitet och inte alls obekväma människor som inte tillhör den inre kärnan av makten, men ändå är i dess utkant och därmed kan göra rösten hörd. kritisera, men med viljan att förändra. Det kan vara nog så besvärligt.

Men mer än någonsin behöver vi nu individer som är modiga nog att leva på insidans utkant, som är så varmt fästa vid sina partier och organisationer att de kan kritisera dem som en bror, inifrån och som en vän rätta till det som är fel och utan att förtröttas inskärpa i dem att aldrig svika sitt sanna jag”

Det låter som stora ord, men jag kan identifiera min kritik och i bland vassa påståenden som kan framstå som både bittra och gnälliga, må vara att jag vill kalla de konstruktiva. Vi behöver verkligen bli fler som är där och ser det som kan rättas till och tar ansvar för det, vilja jobba för det. Nu skriver David Brooks mer utifrån politisk makt, men parallellerna till alla arbetsplatser blir uppenbar.

Det som beskrivs om att leva på insidans utkant kännetecknar mycket i mitt yrkesliv och den typ av lojalitet jag har. Det är i från den positionen jag riktar kritik, är frustrerad och vill förändra. Det tänker jag inte sluta med. Det gör mig troligen inte alltid populär.

Skolan måste bli en institution med högt förtroende och stolthet igen. Höga resultat, återtaget förtroende och samhället måste återfå en tro på den makt bildning och utbildning har. Därför kommer jag fortsätta kritisera och vilja förändra en organisation som helt enkelt snart kommer att totalkapsejsa på grund av många års beklaglig nedmontering.

Eller – så är det dags att sluta arbeta i skolan.

Fröken Linda