Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Fokus – på vad? Krönika vecka 45

Det faktum att jag inte haft mental kraft över till bloggande säger allt som behövs om arbetssituationen. Nåväl, den kan inte jag ändra. Det jag tänkte ändra på är att börja publicera en ”krönika” över varje vecka och lite om vad som sker.

Veckans ord har varit handlingsplaner, tillgänglighet och litteratur.

Det är halvtermin kommet. Denna vecka har varit full av administrativa sysslor som för oss allt längre i från kärnan. Konstaterar igen att systemet inte hanterar alla uppgifter som pumpas in i ett sedan länge överbelastat system. Det senaste är handlingsplaner och extra anpassningar (de har alltid funnits i vår professionalitet, men den litar ingen på längre så nu skriver vi ner ALLT vi gör). Det kommer att gå tills systemet sprängs eller kollapsar och då lovar jag att det påtalas att vi lärare skulle ha gjort mer. Detta är den bittra sidan av veckan och det är alltid den del som sker utanför klassrummet.

Litteraturen har varit oasen i öknen. Är den inte alltid det? Jag läser SMS från Soppero av Ann-Helén Laestadius i åk 7, Pojkarna av Jessica Schieauer i åk 8 och Herr Arnes Penningar av Selma Lagerlöf i åk 9. Det blir diskussioner, analyser och ”mitt första intryck” och det är bara SÅ roligt.

När jag läste högt ur Herr Arnes Penningar var det andäktigt tyst och eleverna lyssnade på denna makalösa berättelse skriven 1904. Lektionen efter anländer de med boken i högsta hugg och vi fortsätter att läsa om hemska brott och om hämnd. Nu ska vi analysera språk och det fantastiskt övernaturliga i denna sagoliknande berättelse.

Pojkarna bjuder på diskussioner om kön och bemötande, olikheter och könsroller. Eleverna får höra starka beskrivningar av trakasserier och den rädsla och ångest som finns inför att bli kvinna med allt det innebär. Vi läser högt och eleverna pratar om det läste. Vi berör också #metoo lite kort. Nu ska de skriva ”mitt första intryck”.

I åk 7 blir det läsning, jojkande och diskussioner om språk och vad det innebär för ens identitet. Just nu är eleverna nyfikna på mötet mellan Agnes och Henrik. Vi lyssnade också på radioteatern och Maxida Märaks underbara inläsning och hennes jojk.

Njuter. Då äntligen hittar jag mitt varför. Mitt jag som lärare finns i litteraturen, i det som kan fångas bara där.

Det tredje var tillgänglighet. Tänker inte säga att jag lär kollegorna nya saker för jag hinner inte ens dricka kaffe och prata med dem. Men – jag har laminerat kort som är gröna på en sida och röda på en sida. Eleven har detta på sin bänk och när den röda sidan är uppe försöker jag vara till hjälp. Det ökar lugnet när 30 elever i ett trångt klassrum behöver en liten pedagogs uppmärksamhet. Mina mini-whiteboards kom också fram och det blev ett elevaktivt läxförhör.

I klassrummet finns ögonblick. Ögonblick när allt som är söndersnålat och bortrationaliserat försvinner.

Utanför denna bubbla råder stress, brist på det mesta. Ändlösa möten om  – ja vad? Inte det pedagogiska i alla fall. Det hinner vi inte ha åsikter om eftersom vi bara släcker bränder utan brandsläckare.

Nästa vecka fortsätter verksamheten i världens viktigaste yrke under förutsättningar som signalerar precis tvärtom.

Fröken Linda

Annonser
Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Efterlysning: Pedagogik och professionalitet.

Reflekterar efter uppstarten av terminen och hamnar alltid i tankar om vad min profession egentligen har hamnat i för situation. Vilket värde tillskrivs kärnan i det vi gör? Detta är ingen analys av min skola enbart och åsikterna är mina, ingen annans.

Under veckan som gått har vissa frågor besvarats och några saker i rätt riktning som involverar andra yrkesgrupper än lärare är på gång. Dilemmat är att den mängd frågor som återstår är oändlig och många av en art att de påverkar min förmåga att planera min undervisning. Inbokade fasta aktiviteter, andra saker skolan organiserar – de lösa trådarna snubblas över vart jag än kommer. Allt avstannar. Handlingskraften dräneras.

Hur kommer det sig att pedagogiska samtal och planering under lärares dyrbara första vecka inte ryms? Jag har inte haft ett rimligt konstruktivt möte med mina ämneskollegor för vi har mest letat delade dokument samt fastnat i schemat och att vi knappt har getts chans att ha regelbundna inbokade möten. I mitt fall får jag dela mig och ta tre möten för mina två ämnen.

Var finns undervisningen? Metoderna vi ska dela för att ta reda på och undersöka elevernas lärande? Frågorna och utmaningarna eleverna ska möta? Vem har frågat om vad mina elever ska få möta för spännande projekt den här terminen i mina ämnen? Hur har jag fått veta vad mina andra kollegor har för tankar? Var kan vi mötas? Vilken är vår pedagogiska vision detta läsår? Vet inte. Inte ens vi tre ämneskollegor vet när vi ska mötas.

Skolan har dränerats på reflektion och kraft. Efterlyser professionaliteten och pedagogiken?

Min drömbild av en skolstart för professionen är långt borta, längre bort än någonsin faktiskt. Gäller att njuta den tid jag har med eleverna och hoppas att ingen av de synar min bluff. De är så välkomna som kraftkälla.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Inkludering. Aldrig ekonomi.

Jag ska inleda med att detta är inte ett inlägg baserat på annat än empiri från klassrum och erfarenhet. Det vill säga – det är jag som tycker.

Inkludering. Det mest olyckliga som kan hända ett begrepp/uttryck är när det missbrukas och ännu värre blir ekonomi. Det är så lätt hänt och inte sällan är det ren välvilja och en bra tanke bakom. Med detta sagt betyder inte det att det är lyckat.

Inkludering är att låta elever lyckas med de förutsättningar de har och komma så långt de kan i sin kunskapsutveckling. Det är ett demokratiskt helhetstänk och det viktiga är att helheten ska anpassas så att delarna passar in. Det är alltså ett brett begrepp som har många dimensioner. Det är väl därför det är lätt att kidnappa i fel syfte.

Den första delen i inkludering är kunskap och hjälpmedel och att med detta kunna stötta eleven på villkor som ger eleven förutsättningar att lyckas. Det kan vara att en elev med läs- och skrivsvårigheter får samma förutsättningar, men på sitt sätt. Det kan vara att dela upp uppgifter i flera delar.  Det är tydlighet och insikt i individers behov i en grupp. Tror ni har förstått poängen.

Redan detta kräver planering, framförhållning och tid. Förutsättningar att kommunicera mer individuellt är ofta viktigt också. Sådana elever har lärare minst 5-7 st i varje klass. Läs nu gärna om stycket om vad som krävs.

Den andra delen av inkludering är de elever som för att må bra i skolan behöver individuell hjälp under hela skoldagen. Att mötas av en lapp med uppgift, tid lektionen pågår eller liknande hjälper inte om inte någon agerar som elevens motor i arbetet. I drömskolan sker detta parallellt med strategiträning som successivt ökar elevens inlärningsautonomi. Medvetet arbete med att lära bort den inbyggda hjälplösheten. Sådana elever kan i en vanlig klass vara upp till tre eller fyra.

Låt oss reflektera lite logiskt: Det går inte i hop med en vuxen på 25 elever. Slut på reflektionen.

Det är billigt att elever i liten grupp/i behov av elevsassistent i stället går i en klass med 22 – 25 andra. Lätt matematik. Det är den enkla sanningen. Inkludering utan resurser kommer aldrig lyckas – det är en ekonomisk dimridå, en papperskonstruktion.

Inkludering är att elever mår bra, får lära sig på det sätt och i det lugn de behöver. Ingen elev ska tvingas vara i korridorerna för att lektionerna blir oöverstigliga med bara en extremt upptagen lärare i rummet. Ingen elev ska på en termin gå från fullt stöd till inget alls.

För att lyckas med inkludering behöver skolan se till hela gruppen  – vi pratar så mycket om individer, men kanske är det klassen/gruppen som behöver utvärderas och vara i fokus? Inkludering handlar om att helheten ska anpassas till delarna. Det betyder att undervisningen och resurserna måste kalibreras till gruppen. I dag blir det mer integrering där helheten inte förändras utan individen ska anpassa sig till en helhet som redan finns.

Vi offrar enligt mig i dag individer på bekostnad av inkludering utan resurser eller förutsättningar och då är det inte inkludering.

Vi kommer alltid ha stora behov för en liten grupp elever  – det är inte fel. Det är inte skamligt. Det är inget misslyckande. Det är inget tabu. Det är inte trolleri.

Det kostar bara pengar.

Fröken Linda

 

 

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Mitt varför.

Jag funderar en del i bland på vad det är som gör att jag helt enkelt gör det jag gör. Det är avgörande att ha ett varför.

I boken Grit berättar Angela Duckworth om passion – att hitta sin passion. Men det är inte så dramatiskt som det låter och inte helt den romantiska passion vi tänker oss heller

”Passionen för ditt jobb består av en liten bit upptäckt, följt av mycket utveckling, och sedan en hel livstids fördjupning. ” sid 120 .

Min passion är lärande och speciellt läsning. Att få medverka till att ett intresse för lärande väcks med min vägledning. DET är mitt varför.

Jag är själv en lärande människa som skriver, läser, går kurser och fortfarande upptäcker litteratur, kultur  –  utmanas av ALLT jag vill lära mig mer om. Som jag inte vet i dag. Som jag vet att jag inte vet idag, men som jag vill upptäcka. Det är verkligen upptäckt, utveckling och fördjupning.

Nu kommer jag att fokusera på att (åter)upptäcka kursplaner, förmågor, kunskapskrav som jag vet att jag måste utveckla och fördjupa min expertis om. Litteraturen jag vill läsa och lära andra om.

Jag valde att bli lärare är för att jag ville bli ruskigt bra på det – att undervisa och att lära andra. Kreativiteten och nyfikenheten och det viktiga kunskapsuppdraget. Leda elever in i ett område, vara nyfiken på vad de redan kan och sedan resa vidare tillsammans.

Jag hävdar således min rätt att KRÄVA att kunskapsuppdraget får vara mitt fokus. Det får jag återta dagligen, gång på gång – organisationen jag verkar i vill åt min tid och att den ska gå till allt annat. Det vill inte jag. Då hade jag utbildat i nästan 5 år till något helt annat.

Fröken Linda

 

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

När förberedelsetid gått upp i rök

Fortsätter på temat Be prepared, be overprepared. Tog sin början i en fråga om vilka metoder jag tycker är bäst. Metodval är jag kompetent nog att göra. Finns ett helt hav av metoder jag gillar och kan bli lätt påmind om att använda. Fortsätter dock fundera på vilka frågor vi egentligen bör ställa oss. På riktigt. Låt mig försöka beskriva

På golvet i klassrummet ser det lite annorlunda ut. Schemat ser annorlunda ut. Verklighet och krav ser annorlunda ut än i teorin. Jag kallar det för förberedelsetiden som gått upp i rök.

Jag byter klassrum och våning i bland tre gånger under en dag. Bär en tung korg med material till olika rum. Behöver starta teknik – olika projektorer och olika knep för att  få ett gammalt system att kicka i gång. Jag ska samla in mobiler alla gånger och ge de tillbaka alla gånger.

Tavlan ska vara förberedd. Individer jag behöver inkludera särskilt oavsett metod/material behöver jag ha koll på och ev. ”duka” lite särskilt för några. Vilka var sjuka/borta sist? Just det – hade tänkt bära med med 14 mini-whiteboards med pennor. Glömde det.

Jag slutade lektionen innan en trappa upp för två minuter sedan och nu har min lektion börjat för två minuter sedan. Vilken metod, hur mycket jag än vet teoretiskt att jag hade behövt duka så ser ni att ekvationen inte går i hop.

Nu hör jag: Va? Du är för ambitiös, varför behövs allt det där? Se alla elever i ögonen bara och var förresten extremt lågaffektiv, tålmodig och erbjud en fantastiskt intressant lektion a lá tex Dylan Willams.

Det är faktiskt det enda jag vill göra. Vet hur jag skulle vilja göra. Men hur? Var finns schemat som stöttar? Var är de fysiska förutsättningarna med material/utrustning?

Hur löser jag det då, superpedagogen? Nej. Det gör jag inte. Be mig inte att göra det. Jag brukar ha nödingångar som läsning i början, eller något jag klottrat snabbt på tavlan eleverna ska svara på, det kan gå. För de flesta elever. Aldrig för alla. Otillräckligheten motar jag bort till i slutet på dagen när tankar och reflektioner kommer om allt jag velat.

Så frågan bör ställas – om jag har metoder – vilka är mina förutsättningar för att genomföra de på ett bra sätt? Hur skapar vi dem?

I bland händer det. Lektionen. Det gör skillnad för mina elever. Särskilt de elever min skolledning kräver att jag ska lyckas med.

har jag världens bästa jobb.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Be prepared, be overprepared. Men när?

Funderar på det här med att ha metoder i undervisningen = HUR vi nu ska gå tillväga. Jag har sållat hårt i mina tankar och landat i en enda sak: Be prepared, be overprepared. Men när ska detta ske?

Jag har varit lärare ett tag nu så jag anser att jag har metoder att variera min undervisning med. Teoretiskt har jag kunskap om stationssystem, cirkelmodellen i skrivande, olika tickets på väg in eller ut, olika muntliga metoder, sätt att ställa frågor, att använda miniwhiteboards etc. Listan blir lång.

Metodik är erfarenhet och att den pedagogiska verktygslådan växer är oerhört viktigt Jag blir så glad varenda gång jag lär mig något nytt, eller påminns om något jag inte gjort på ett tag – tycker att jag lär mig nya saker ofta och får inspiration via utbyte via twitter t.ex, eller bra lärarbloggar – ja överallt.

Bra metodik förutsätter dock en viktig detalj: planering, förarbete/efterarbete och till detta en känsla för vilken grupp du ska möta.

Ett exempel ur verkligheten för några månader sedan: Syftet var att träna den muntliga förmågan och ha bokprat. Kanonkul, faktiskt det bästa jag vet! Jag tänker till lite på min grupp. De är 21 elever, kan vi säga – en rolig och bra grupp att arbeta med. Då tar vi och tänker till lite:

  • 2 av dem har bara påbörjat att läsa boken vi ska prata om, men den tid vi inte har bokprat i grupper kommer de två att störa de andra.
  • En av dem lyssnar på boken, men behöver låna hörlurar.
  • Tre andra fungerar väl, men behöver en post-it lapp och kanske lite mina frågor i förväg samt ett mål på hur långt de ska läsa medan jag kanske är upptagen med gruppen.
  • Två var sjuka och behöver gå och låna bok och få lite instruktioner jag gav förra lektionen.
  • Tre andra har inte bok med sig, så de behöver i alla fall ha något att arbeta med om jag har bokprat,

OK, innan lektionen behöver jag då fatta beslut:

  • Beslutar att alla elever tittar på frågorna i förväg, de som inte har bok de lånar Metro, men är med på bokpratet. De får läsa frågorna någon stund i början.
  • Under tiden i inledningen hinner jag i snabb takt instruera de som missat förra lektionen.
  • Eleven som lyssnar måste jag ordna hörlurar till = gör detta i inledningen.
  • Jag lite kort extra instruktioner  till eleverna som behöver på samma lapp som frågorna.
  • Då återstår: var får vi tystnad så att jag som har hörselnedsättning får chans att lyssna? Hittar ett rum i anslutning efter lite schemakoll.

Nu beskriver jag en lektion som jag faktiskt har genomfört och bokpraten blev bra, men resterande tid när eleverna skulle läsa/arbeta blev något störd, men det fungerade. Skrev även instruktioner på tavlan.

Detta är en lektionstimme av mina nästan 19h varje vecka, med tre olika grupper, två olika ämnen och kursplaner/innehåll.

Min metod: Be prepared, be overprepared. Mer om detta.

Fröken Linda

Sparad i Läst och tänkt, Pedagogik

Grit och elever

Har påbörjat läsningen av boken Grit av Angela Duckworth, tycker det är mycket intressant. KAn tycka att tydliga svar möjligen låter vänta på sig, men tankeväckande resonemang och igenkännande har jag fått desto mer av.

Tänk om talang bara var en lätt genväg för att säga att du inte orkar? Skylla på att du ändå inte kan? Vad skönt. Då kan du ju ge upp.

Tänk i stället om talang verkligen inte spelade den största rollen? Tänk om det var DU och din uthållighet och målmedvetenhet och TRÄNING som spelade in? Helt ny spelplan.

Angela Duckworth har noterat tydligt i sin forskning att talang spelar mindre roll än vi kanske slentrianmässigt tror. Det började på West Point, en militärskola. Höga akademiska betyg och fysiska tester krävs för att bli antagen – sedan börjar den stentuffa utbildningen. En av fem antagna hoppar av efter det inledande tuffa träningsprogrammet. Ingen av de saknade förmågan att fullfölja, men de saknade ”grit” att hålla ut, se det längre målet. Att jobba hårt.

Det här är intressant. Här finns mer att skriva men jag tänker så mycket på skolans värld. Grit är så sällsynt i mina klassrum, det finns såklart. Men framförallt saknas den. Repetera? Jobba extra? Se slutmålet några veckor framåt? Hur lär vi ut detta?

Talang för mig är något du utvecklar, tränar fram, du blir bara bättre om du lägger ner mer tid  – likt de berömda 10.000 timmarnas övning. Hon tog reda på att deltagare i en stavningstävling ”Spellbound”. Hur mycket övade dem? Det skiftade mellan en timme varje dag vardagar och upp till nio timmar på helgen – ju mer övning ju bättre resultat. Verbal begåvning? Nej, hårt arbete = Grit.

Kanske vi behöver/måste överge de snabba kickarna och inse det genrationerna över oss visste: Arbeta hårt så kommer du någon vart, var i tid, gå att lita på och gör det lilla extra. Det gick väldigt bra för många enbart för att de arbetade hårt.

Det här är viktigt, jag vill tänka mer på detta. Vet i nuläget bara en sak. Jag är väl knappast framgångsrik, men jag har akademisk utbildning och anses sällan inkompetent på mitt arbete. Någon ”talang” är jag inte. Inte inom något område. Däremot är jag den som jobbar mer. Den som gör det sista när många andra har gått hem. Det är mer duktig idiot över det än talang. Eller är det Grit?

Fröken Linda

Läs gärna Johan Kants utmärkta inlägg om detta också.

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Det där hjulet – behövs det? Läromedel?

Jag minns min andra praktikperiod på Lärarhögskolan. En studentkompis och jag skulle spendera tid i en skola och med oss hade vi uppgifter samt vi skulle hålla i ett antal lektioner.

Jag minns vår attityd när läraren som vi skulle ”hålla”  lektioner i stället för visade oss et läromedel i svenska (inte sponsrad varför inget namn kommer nämnas). Vi blev förskräckta. Vilken undermålig och ålderdomlig undervisning visade inte detta på! Nej, såhär fick det inte gå till. Till sist tror jag vi delvis höll oss till läromedlet, men provade annat också.

Väldigt mycket av vår reaktion hade vi med oss från Lärarhögskolan som framhöll att bra lärare skapar sitt eget material efter sina ideér. Undervisning passar minsann inte in in någon färdigförpackad form (kursplaner? Centralt innehåll LGR 11?). Särskilt inte i svenska. Vi visste inget annat och jag vet att lärare som utbildades med mig (1997-2001) definitivt fortfarande bär detta ok oss givet av Lärarhögskolan.

Handen på hjärtat har jag också haft läromedelslös undervisning, eller rättare sagt, aldrig haft/fått budget så att jag inte behövde välja bort allt annat OM jag velat ha läromedel, vilket jag faktiskt velat.

Nu är jag bottenläst trött på ihopplock, sena kvällar med kopiering av kompendier med blommor på framsidan lite käckt. För att inse att detta inte är OK vare sig för att inkludera, variera eller hålla kvalitet. Sedan har jag inte börjat prata om de INTERNA fakturor a lá NPM som gått mellan kopieringsmaskinen och kommunen och belastat säkerligen budgeten med minst lika mycket som att min rektor sagt: satsa, du ska kunna hålla kvalitet.

Så vad menar jag? Ska jag släppa alla mina floskler och bli den handledare vi mötte som studenter? NJA, egentligen: Hon sparade säkerligen en massa tid och kanske hade lärare 1998 odds att ha ett liv efter jobbet. Men det är inte min huvudsakliga tanke.

  1. Har i mitt andra ämne, engelska testat digitalt läromedel och jag ser en del stora vinster: talsyntes, åtkomst oavsett var du är fysiskt, statistik, om jag bara hann: snabb återkoppling.
  2. Jag behöver inte UPPFINNA hjulet för att hitta bra texter om olika områden i det centrala innehållet.
  3. Har jag vikarie: finns ALLTID nödutgångar som fungerar.

Nackdelar:

  1. eleverna har möjligen svårare att överblicka stoffet (jag försöker att bara ha öppet det de behöver och blocka alla andra områden om möjligt ur tidsaspekt).
  2. Vissa elever har svårt även efter en period att hitta dit de ska.

De flesta elever är emellertid nöjda och eftersom att jag varierar (häpp) min undervisning så tycker jag fördelarna överväger.

Kollegorna? De i engelska = PÅ! Svenska: motstånd. Säger en del om det jag skrev inledningsvis. Kompendier bättre? for real?

Skolledning; Se till att du håller budget – låter dyrt. (nämner inte namn och summa men tyvärr  – det är inte dyrt!)

Att bedriva skolutveckling har sina sidor. Nåja  – tappar fokus, Hjulet – ja! OK, min tes efter att ha tittat in och läst massor i FB-grupper är: INGEN i dag HINNER uppfinna hjulet utan ber om stöd i dessa grupper (vilket jag gillar i sig).

Således landar jag i att jag nästa läsår vill ha basen i ett digitalt läromedel och ha ordning via detta på centralt innehåll och bra arbetsområden. Sedan tänker jag välja skönlitteratur som jag vill även fortsättningsvis. Ska jag läsa minoritetspråk eller nordiska språk hoppas jag slippa detta eviga hjul OCH om jag vill det, vara trygg med att eleverna kan läsa OCH lyssna på texterna i egen takt och även hemma. Alla har det tillgängligt.

Gör detta mig till en inkompetent eller lat pedagog? Kom till min skola och se – tror inte du kommer anse mig särskilt arbetsskygg – men kvalitet och rätt utrustning är ett minimum jag tänker kräva för att leverera den extrema kvalitet jag förväntas hålla.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik

Mycket i fokus – inget i fokus

Skolan ska fokusera på många saker, det är ett oerhört stort uppdrag som ska genomföras. Det i sig är kanske inte det största problemet. Det handlar om att få organisationen att greppa kärnan i varje liten del av uppdraget.

Det kräver långsiktighet, visioner och ett fåtal frågor som bör vara de som tar energi. Jag är övertygad om att vi måste välja och det vi väljer ska vara glasklart OCH genomförbart. Efter detta ska sedan ansvaret läggas på rätt personer som då ska kunna fokusera på rätt sak. Framförhållning och läsårsstruktur kopplat till ett riktigt kompetent schema är nycklar.

  • Hur vill vi starta läsåret?
  • Är personalen värda att komma till en städad och iordningsställd skola? Eller är vår kompetens bäst utnyttjad i att bära möbler och packa upp kartonger? Missförstå mig inte – allt detta är saker som är viktiga men ska alla göra allt?
  • Vilka två eller tre saker ska vi lyckas med detta läsår? Hur vet vi det?
  • Vilken pedagogik står vi för?
  • Hur var och när bedömer vi och planerar denna pedagogik?
  • Vad är vi redan bra på? Kan individerna få göra mer av detta?
  • Vilka aktiviteter under skolåret vill vi satsa på? Dessa bör vara bokade på läsårsbasis.

Lärare bör få tydligt fokus på sitt pedagogiska uppdrag och att utveckla undervisningen. Redan innan schemaläggning måste inriktningen vara glasklar, VAD ska vi utveckla? HUR? Då behövs ett tänk som i nuläget tar arbetslagets största fokus bort från sociala frågor till att i ämnena och i projekt utveckla och förbättra undervisningen. Detta bör också utvärderas.

En extremt kompetent schemaläggare ska sköta detta och se till så att schema och antal undervisande timmar per dag blir rimligt och genomförbart.

Parallellt med detta ska övriga yrkesgrupper ha ett lika tydligt fokus, så att det blir som en samspelt orkester.

Ingen annan organisation skulle tillåtas vara så otydligt styrd som skolan. I en relationsbaserad och kreativ organisation som är så dynamisk som skolan är det lått att bara förutsätta att ”alla” ska göra sitt yttersta – det är ju eleverna det handlar om! Konsekvensen blir att ”alla” är inblandade i allt från att vakta dörrar, vattna blommor, baka kakor, välja datasladd, färg på gardiner eller att ha koll på 24 elevers allergier.

Skolan är i behov av styrning och ledarskap mest av alla organisationer just för dess höga krav. För elevernas skull. För min skull. För att vi ska höja kraven på kunskap och bildning.

Fröken Linda

Sparad i Fröken Linda funderar, Pedagogik, Skrivning

Ämnets natur – förutsättningarna

Eleverna skriver mycket med och för mig. Detta är oundvikligt när det är svenska och engelska jag undervisar i.

Just nu har eleverna skrivit läsloggar, microskrivande, factfiles på engelska, mitt första intryck och då skrapar jag bara lite på ytan.

Varje uppgift eleverna skriver får ingen detaljerad bedömning. En del av det är ”skriva för att tänka”. Jag arbetar också med kamratrespons och kamratbedömning, Vilket ger eleverna en insikt i textarbete och skrivprocessen. Men – jag måste fortfarande ha tid att läsa.

Skriver en elev något bör jag läsa det – inte alltid med mer än en kommentar, eller mest för att ha koll på att skrivandet har skett. Att läsa microskrivande och elevernas första intryck av en bok kan ge mig bedömningsunderlag avseende textkopplingar, teman de uppfattat i boken – en temperatur på läsförmågan.

Detta tar en massa tid. Jag får ofta glada tips om att sänka ambitionerna, låt eleverna skriva mindre, alternativt låt de bedöma själva. Det jag hör är: Försök inte hinna med en ambitiös och målinriktad undervisning. Eller? Spelar lite av djävulens advokat: men aldrig har jag fått höra: Vad bra att du låter eleverna skriva på en massa olika sätt  – du övar och utför kärnan i en svensklärares uppdrag.

Fakta: Ger jag eleverna en övning har jag dels gjort den själv och jag anser dessutom att det är ett minimalt krav att det ska läsas. Allsidig bedömning vid betygssättning, elever ska visa sina kunskaper vid flertalet tillfällen, ta med alla elevens kunskaper, Säger Skolverket . Hur motiverar då någon något annat än detta?

Resultaten har en tid sjunkit, på högstadiet vimlar det av svaga elever som just inte har ett språk – och  vi/jag ska sänka ambitionerna? Den dagen jag gör det är det dags att byta jobb,

Be mig inte sänka ambitionerna, vi bör snarare höja dem. Det kräver medvetet och modigt ledarskap med insikt i arbetet vi utför – eventuellt kostar det en slant också. Det är tillräckligt viktigt.

Fröken Linda