I augusti återkom jag till skolan igen. Kan vara talande att inte en enda blogg skrivits sedan dess. Terminen blev väldigt, läs alldeles för, intensiv. Många elever att lära känna och att lära känna igen. Mentor i ny klass. Överhuvudtaget var det en häftig blandning av att vara tillbaka där jag vet att hjärtat finns och att allt var nytt.
Jag är en bättre lärare nu. Det har tagit TID. Blicken som ser som en elev förstår eller inte förstår. Nyfikenheten på ett upptäcka om jag kan hitta det där som fungerar är större nu. Undervisa är roligare, samtidigt som extra finesser slipas bort. Inte lika entusiastisk på ”lull lull”. Klassisk (?) undervisning med frågan: VAD, HUR och med VILKA arbetar jag? Repetition. Repetition. Anteckningar. Läsa högt tillsammans. Glosläxor. Läxförhör varje vecka samma dag. Ni vet: skola.
Det jag också reflekterar mycket över är att inte räcka till. Detta skapar först och främst frustration. Kanske även samvetsstress? (våga bara inte lägga ordet utmaning i min mun). Märker en skillnad på enbart ett läsårs frånvaro – en insikt som gör mig alldeles kall och ledsen.
Eleverna som behöver (kräver) anpassningar av läsning av text och böcker. De allt större skillnaderna i kunskapsnivå. Fler elever är i behov av både stöd, instruktioner, men även material på individuell basis. Till erfarenhetsår kommen må klagomål på saker som intresse, ansvarstagande och respons på krav och förväntningar också nämnas, men det skapar inte annat än viss dränering på energi och lust.
Sammanfattningsvis utifrån detta misslyckas 100% av mina lektioner. Analyserar jag en lektion vet jag att minst 5 elever inte fått hjälp i den omfattning de behövt/bett om. Ett antal elever har inte förmågan att ens arbeta med något på egen hand (oftast läsning eller att skriva). Mitt i allt ser jag exempel på individer, stjärnor, som tar klivet. Inget stoppar de från att lära sig, vara intresserade; från att ta kampen.
En lärare om har gruppen ensam är gruppens lärare. En lektion som är välplanerad, tydlig och har fokus på många är den lilla ljusning som finns att nå fram. Detta är mitt jobb. Det gemensamma stoffet. Frågorna och diskussionerna.
Kunskapen är vackrast beskriven som en kamp. Hjärnan växer och själen berikas. Vem har sagt att det ska vara lätt? Vare sig att lära ut eller att lära sig?
Mitt varför är klassrummet och undervisningen.
Fröken Linda
frökenlinda 