December. Julferie. Det har varit i delar en bättre höst nu när vi varit på plats i skolan. Att vara på plats är den stora skillnaden. Det andra är nog att jag haft en del svenska 1 och engelska 5 och jag är övertygad om att detta är en väg framåt, inåt. Ha grunden, de första kurserna i mina ämnen. Samarbeten och gemenskapen är med eleverna och i klassrummet. Det är det jag har försökt hämta kraft ur. Har detta lyckats? Varför så osäker? För att spegling och referensramar uteblir. Det är faktorer som gör det svårt att påstå att en enda sak jag gör är det ena eller det andra. Det är väl en känsla. Ta ut en ny kompassriktning. Det är eleverna jag arbetar med och det är en sådan tur att det är så roligt. I bland hittar vi rätt.
Det finns fortfarande många utmaningar. Det gäller att lära sig kursinnehåll, periodrytm och hur nivån ska ligga. Får massor av hjälp om jag ber om det uttryckligen, men ofta såklart olika svar i alla fall. Helt mitt omdöme och här är det förvisso med en del år i ryggen, men aldrig i hela min karriär har detta känts tyngre än nu. Allt är på ett sätt nytt. Mina ögon och mina tvivel är nya. Är det utveckling? Tillbakagång? Konstigt. Minns ett möte som kom att handla om diktanalys och noveller efter en text vi läst och skulle diskutera. Det korta mötet gav mer än hela läsåret innan; den kompetensen jag fick dela. Det är nog min läraridentitet jag skakar om från grunden och att arbeta mycket ensam då är ytterligare en utmaning.
Vad jag gnäller! Nej. Det vägrar jag tillstå. Det är krävande och det har känts och känns lite ensamt. Det tar inte bort att det finns glimtar. Lektioner genomförs, elever lär sig troligen en hel del. Novellanalys. När elever pratar om vändpunkt och konflikt och ser ett motiv. Diskutera romaner. Att högläsa i ett tyst klassrum. Att föreläsa om ungdomsspråk och eleverna har aktiva ögon och ler igenkännande. Att mötas av “hej” i korridorer. Att äntligen hinna läsa den där uppsatsen och plötsligt faller polletten ner och bedömningen på plats. När jag för en gångs skull hittar det. De ögonblicken känner jag mig inte stressad och ensam.
Nu läser jag *Filippa Mannerheims bok “Konsten att undervisa” och den inger mig redan efter första kapitlet hopp. Inser hur mycket av detta jag också vill skapa och bygga upp. Har ett mål att börja med: Jag vill att Antiken och Medeltiden genomförs med ett engagemang och med den berättande och strukturerade pedagogik som beskrivs i början av boken. Ni får läsa boken, är inte spikrak i referenserna här. Dit strävar jag. Det är så undervisning ska vara. Läraren berättar. Ställer frågor, förklarar och sammanfattar. Eleverna antecknar, lyssnar och läser sedan på och repeterar. Berätta om Troja, skönhetstävlingen, om epik, lyrik och dramatik och all litteraturs början.
Nu är det julferie. Med en hel del med hem att ta tag i. Hoppas hinna titta in här och att våren bjuder på glimtar av alla de slag och på ljus till slut. Jag fortsätter i riktning framåt och för varje liten delseger växer en helhet fram. En lektion i taget.
Läraryrket är ett av samhällets viktigaste yrken. /Fröken Linda
*Boken jag refererar till i slutet heter Konsten att undervisa av Filippa Mannerheim och utges av Gothia kompetens och jag har precis bara börjat läsa den.
frökenlinda 